Lodplan

Något jag alltid börjar fundera på efter varje mästerskap i dressyr (det är i stort sett bara då som jag verkligen tittar på svår dressyr) är det här med form, eftergift och lodplan. Och jag blir alltid lika förvånad. Förvånad över att domarna ser förbi sitt eget regelverk och sina riktlinjer. Förvånad över att ryttarna missar en så pass grundläggande sak. Förvånad över hur det normaliserats. Att hoppryttarna sprätter runt med hästarna bakom lod på gramantyglar är precis lika illa, men på ett sätt lättare att förstå. Deras tävling handlar om att vara felfri och snabb. Dressyr handlar om att visa upp lydiga och välutbildade hästar...

Om vi tar en sådan konkret sak som nosens placering. I TR står det:
"Hästens huvud ska förbli i en stadig position, med nosen något framför lodplanet med en eftergiven nacke som högsta punkt på halsen, utan att visa något motstånd mot ryttarens inverkan."
Nosen något framför lodplan. Läs det igen. Och igen. Det är svårt att rida en häst dit! Det är mycket enklare att få in nosen bakom lod, och det gäller ekipage i alla discipliner och på alla nivåer. Men det är fel, fast belönas ändå som rätt i dressyr från Lätt C till Grand Prix? Hur ska vi då komma ifrån problemet?
Jag postade bilden nedan på Instagram för ungefär en månad sedan. Jag tvekade, för jag tycker att det ser illa ut.

Men så såg jag träningsbilder på ett ekipage som rider medelsvår dressyr, bilder från ett pass för tränare som själv rider på hög nivå. Varenda, jag menar verkligen varenda, bild så är den hästens nos en bra bit mer bakom lod än min 4-åring som är lite spänd på sin första p&j. Missförstå mig inte, jag försöker absolut inte framhäva mig själv utan visa ett exempel. Hur kan det ha blivit så normaliserat med den felaktiga placeringen av nosen av en renommerad tränare inte reagerar, att en ryttare stolt visar upp bilderna på sociala medier, att domare accepterar det som korrekt? Jag förstår det inte!



Två bilder från samma tillfälle som den första. Avspänd och eftergiven med nosen framme.





Om mjukhet och hästvänlig ridning

Det ska erkännas att jag funderar väldigt mycket på den etiska biten av vår sport, och att jag nu och då vacklar kring om det verkligen går att försvara allt vi gör med och för våra hästar. Om det vi gör är för hästen eller på hästens bekostnad. För trots att det finns många hästar som verkar älska att jobba och bli ridna så finns det många bitar i ridhästens vardag som ingen kan älska. Hjälperna på både tävling och träning blir hårdare och hårdare, hästarna pressas in i en form utan något annat val än att ge vika för ryttarens vilja. Jag följde en ung dressyrryttare på sociala medier fram till i somras någon gång. En tjej på väg upp som tagit fram sin häst själv. Hon lade upp en film på när de piffade och puffade på en äng och skrev något om hur underbart det var. Handen ryckte gång på gång i stången. Sporrarna hackade i hästens sidor. Den såg inte ut att ha det så jäkla underbart. Jag har inte besökt hennes blogg eller Instagram en enda gång sedan dess, jag mådde illa. Om inte ungdomarna, sportens framtid, rider på ett hästvänligt sätt, hur ska vi kunna vända trenden?
 
Hela debatten har blivit så infekterad. Motståndarna, som jag får räknas till, trycks ner och kallas okunniga. Javisst, självklart har jag inte lika mycket kunskap och rutin som elitryttarna, absolut inte. Men hittills har ingen kunnat förklara varför vissa hästar måste ridas så hårt, och varför dessa hästar tenderar att hamna hos samma ryttare. Det finns en anledning till att det inte finns några "fulbilder" på till exempel Carl Hester, Charlotte Dujardin eller Tinne Vilhelmson. Har de aldrig, under alla sina aktiva år, kommit över en sådandär superexplosiv megaladdad blixtochdunderhäst? Eller har de kanske hittat ett annat sätt att rida dem? Tyvärr är ämnet så känsligt att få toppnamn i sporten vill (vågar?) uttala sig, utöver de som håller sina försvarstal. Det är synd, de som klarar av att ta sig till toppen på ett hästvänligt ridsätt måste fram och synas. De måste dela med sig av sina system och synliggöra att det går.
 
Jag vill ha ett system där jag aldrig behöver oroa mig för att någon ska se. Det tror jag är en bra utgångspunkt! Sen innebär inte det att folk inte kommer ha åsikter, det kommer de oavsett hur eller vad jag gör. Men ingen ska kunna komma och säga att jag går på för hårt, att jag överanvänder spö eller rycker i munnen. Sådana saker. Om det inte kan ta mig till mina mål, då vill jag inte uppnå mina mål heller. Jag kan inte motivera att pressa hästarna utanför deras egen vilja för att JAG vill tävla en högre klass. Det är en svår avvägning för mig, att vara tillräckligt tydlig med vad jag vill utan att bli tvingande. Jag vill aldrig behöva tvinga mina hästar, jag vill att de ska välja att göra det jag ber om ändå. Förstår ni?
 
 
 
Jag känner mig tvungen att tillägga att självklart måste man få korrigera sin häst, allt inte kan göras med bomullshandskar. Men behöver man sitta och korrigera (hårdrida) halva passet eller dag ut och dag in, då gör man FEL. Hästar är känsliga, om vi ger dem känsliga signaler! Att lägga på spö när den inte tar skänkeln är inte detsamma som att slå den randig för att få till piaffen.




Framhoppning

Ett inlägg jag funderat på ett tag, men inte tagit mig tid att skriva. Nu aktualiserades ämnet i och med förra veckans fruktansvärda olycka, även om den vad det verkar var en ren olycka och inget som kunnat förhindras.

 

Jag kan bli ganska förtvivlad över framhoppningssituationer på företrädelsevis lokala tävlingar. Hindren åker upp och ner och upp och ner och upp och ner. Det hoppas, hoppas, hoppas, vägras, bråkas, gråts. Medhjälpare står i vägen och varken ser eller hör andra än ”sitt” ekipage vilket är totalt livsfarligt :-S Ekipagen brukar vara betydligt bättre på att hålla sig undan faktiskt, jag upplever att respekten mellan ryttarna har ökat generellt. Men trots att jag inte varit på sådär jättemånga tävlingar i år har det varit ett par tillbud ändå.

Det som retar mig mest var senaste gången jag var i Flyinge då jag var nära att krocka med en hyffsat namnkunnig ryttare på framhoppningen, jag är nästa på tur att hålla mig beredd och sist i avd A och hon rider avd B, jag kommer i vänstervarvet en bit innanför spåret, har ropat OXER högt och tydligt och påbörjat svängen, ungefär mitt på kortsidan får jag TVÄRNITA för att vi är på väg rakt in i varandra när hon kommer i högervarv och tänker rida på räcket. Trots att jag 1: hade företräde iom högerregeln och 2: hade företräde då jag var nästa på tur sade jag snabbt: ursäkta, men jag hörde inte att du ropade. Får ett jäkligt snorkigt ”men du kan väl titta?!” tillbaka. Alltså vafan? Framhoppning till en lokal 110. Undrar hur hon beter sig på nationella tävlingar när det faktiskt står något på spel… Dessutom var det ju faktiskt hon som gjorde fel, på alla plan.

Förra helgens tävling var bitvis kaotisk på riktigt. Ett tag var det fler medhjälpare än ekipage inne på framhoppningen!! Jag räknade, 12-7. Och jag hade inte någon med mig, så i snitt två per ryttare. Är man inte rädd om livet frågar jag mig, jag tycker det är rätt läskigt att stå på marken inne på framhoppningen! Efter att en häst nitat och satt sig rakt i oxern och en annan gick omkull bakom räcket strax efter gick jag ut och skrittade vid insläppet istället.

Personligen hoppar jag rätt få språng, men det finns hästar som behöver ta fler än 2-3 språng per hinder för att slappna av och det ska de naturligtvis få göra, MEN jag tycker att framförallt lite grönare ryttare, och lite grönare ryttares medhjälpare, ska komma ihåg att framhoppningen är till för uppvärmning, INTE för att lösa problem eller lägga om hela sin ridning vilket det ofta verkar handla om.

 




Utevistelse och innevistelse

Normalt sett tar jag in mina hästar kring 22. Normalt sett bemöts detta med att jag 1) är lat och inte vill mocka, 2) "min häst vill gå in tidigare" eller 3) en kombination av 1 och 2. Alla gör som de vill (inom ramen av vad som är tillåtet, naturligtvis) men jag undrar verkligen vem det är som är lat egentligen och vilka hästar som är gladast/"får som de vill". För självklart handlar det inte om lathet, vad kan vara latare än att ta in hästarna när man är klar med mockningen, säga tack och god natt kl 19 och sedan kunna sitta bekvämt i soffan resten av kvällen? Nej, det handlar förstås om vad JAG är helt övertygad om är bäst för hästarna, nämligen att kunna röra sig obehindrat, vara tillsammans med andra och andras frisk utomhusluft. Och faktum är: jag har inte haft en enda häst med kotledsinflammation, ingen hosthäst, aldrig haft ett kolikfall eller ens en liten förkylning. Och jag tror inte att det är en slump! Man måste inte ha hästarna på lösdrift, men man måste absolut inte ha dem på box (~12 kvm i de flesta stall) 18h per dygn heller. Räkna inte timmar ute, räkna timmar med kraftigt begränsad rörelsefrihet.
Ni som ändå tror att jag är lat eller att era hästar vill gå in när det börjar skymma (hästar ser mycket bra i mörker): läs länkade artikel.
 
 




Och därför anser jag inte att skarpare bett hör hemma i amatörryttarens stall

Jag har velat lite fram och tillbaka över hurvida jag ska publicera det här inlägget eller inte. Inte för att jag inte kan stå för det, för DET kan jag, utan för att jag inte orkar läsa alla bortförklarande kommentarer och ”undantagsekipage” som jag vet kommer ramla in. Well, here it goes.

Bett. Hett ämne, oavsett om den du diskuterar med håller med dig eller inte. Jag tänker inte sitta och skriva att det ena är rätt eller fel, jag tänker förklara varför jag tycker som jag gör och varför det inte finns något annat än tränsbett i min sadelkammare.

Alla bett fungerar genom att skapa tryck, en del bara i munnen och en del över nacken, under hakan eller över nosryggen, ibland allt på en gång. Det första hästarna får lära sig när vi börjar hantera (nu pratar jag ”tradiotionellt”, NH och andra specialare kan jag inte svara för) dem är att ge efter för tryck, det är vad hantering och ridning i grunden går ut på. Mitt mål är att i all kontakt behöva använda så lite tryck som möjligt, så mild behandling av dessa stora men mycket känsliga djur. Det innebär att jag måste vara korrekt i min hjälpgivning och sätta timingen i eftergiften för att hästen ska förstå vad jag begär och när den gör rätt. Ger efter för trycket, helt enkelt, oavsett om trycket kommer via grimskaftet i grimman på väg in i transporten, från en hand på baken i stallgången eller från bettet under ridning. Om jag ofta skulle behöva använda mer än lätt tryck skulle jag se det som ett misslyckande, antingen med min utbildning eller timing.

En häst kan bara bli stark om den har en hand att bli stark mot. Som vanligt får hästen betala för ryttarens brister, något vi aldrig kommer ifrån. Men i alla fall jag vill eliminera så många av de tillfällena som möjligt! Nedan listar jag några vanliga argument till att ens, gärna superspeciella, häst i det närmsta måste ridas på skarpt bett. Veterinära skäl är givetvis undantagna, lika bra att skriva det ;-)

Argument: Bettet är inte skarpare än handen som håller i tygeln.

Fakta: Alla bett med någon typ av utväxling, tex hävstång, genererar mer tryck än vad man tar i handen.

 

Argument: Jag vill ha ett skarpare bett för att slippa ta så hårt.

Mitt svar: DU kanske inte behöver hålla lika mycket, men för HÄSTEN är upplevelsen en annan. Den blir naturligtvis inte lydigare på ett magiskt vis bara för att du stoppar en hävstång i munnen på den (om den drar mindre så beror det på att den redan vet att det gör mer ont!).

 

Argument: Var och varannan elitryttare rider på skarpa bett!

Mitt svar: Du är ingen elitryttare. Du kan inte på något sätt jämföra amatörryttarens taffliga försök till perfektion mot elitens enorma kunskap, erfarenhet, timing och finslipade hjälper. Befängt! Jag för då och då statistik över betsling på världscuptävlingarna och det brukar vara runt en tredjedel som rider på annat än tränsbett. Dessutom, de skarpare betten används av de flesta bara vid själva tävlingsrundan, allt trim och träning sker på tränsbett.

 

Argument: Hästen trivs bäst på pelham.

Mitt svar: Ja säkert. Vem vill inte ha ett bett som trycker på laner, nacke och käke samtidigt? Eller så har hästen lärt sig att inte säga emot, för det gör ont. Allra helst ska pelhamstången också användas med delta-tyglar, detta otyg som gör det helt omöjligt att ge eftergift utan att helt släppa kontakten eftersom all kontakt innebär belastning på stången. Det är väl illa nog att folk hoppar med den kombinationen, men när det används för att trimma på marken blir jag lite ledsen faktiskt. Jag tänker att människor som gör det måste ha en helt annan uppfattning om ridning än vad jag har, just eftersom du inte kan rida med kontakt utan utväxling.

 

Argument: Jag ska bara ha det en period till hästen blivit lydigare (att hoppa, rida ut, [fyll i valfri anledning].

Fråga: Hur ska hästen bli lydigare när det du gör inte är lydnadsträning?

 

Argument: Hästen är superlydig, det är bara när vi hoppar som den drar iväg!

Fakta: Om hästen inte tar förhållning eller broms (eller någon annan hjälp för den delen) för att det är bommar och stöd inblandade så är den inte lydig, om den så går GP dressyr! 

 

Jag hoppas att jag lyckats presentera mina åsikter på ett tydligt och välgrundat sätt, och att jag har fått åtminstone en människa att tänka till över sin hand, sin ridning och sitt bettval.

 




Han fick lite behandling bara

Vi är många som låter en veterinär kolla igenom hästarna regelbundet utan föreliggande fel, helt enkelt för att förekomma istället för att förekommas. En sak slår mig dock, ofta, när jag läser om hur det gått. Ja, faktum är att jag läser mer än jag hör om det, för vad jag vet har jag ingen i min bekantskapskrets som agerar såhär.
Man hittar "inget" och hästen är superfräsch, behandlar något litet fynd (som uppenbarligen är inget), hästen tar det lite lugnt några dagar och sedan kör vi på som förut.
Alltså... what? Är veterinärerna så sprutglada och/eller pengakåta, ägarna så korkade eller d) all of the above? För jag kan väl knappast vara den enda kunden till en veterinär som inte behandlar "inget"? Eller som sprutar just in case? Faktum är att jag inte har en enda behandlad häst, jag är till och med ganska osäker på vad som menas med "behandla". Men detta är inte det värsta i sammanhanget. Nej, det värsta är den sista delen. Tar det lite lugnt och kör på som förut. Prio 1 om hästen måste behandlas, i värsta fall regelbundet, är väl att ta reda på varför?! Samma tendenser ser jag när det gäller behandling av massör/equiterapeut/vadmannuvillanvända. Det är fullt accepterat att hästen kräver regelbunden behandling för att fungera, men det yttras inte en tanke på varför det behövs eller vad man ska förändra för att förhindra att problemet återuppstår.
Istället för att fråga när man ska komma nästa gång borde första frågan vara vad kan jag göra för att förhindra att historien upprepar sig?
 
 




Raise the bar

Det diskuteras nu och då hur nivån på hoppsporten ska höjas, bland annat infördes som bekant stilbedömning på ponny-SM för ett antal år sedan. Nu var just det införandet tämligen klumpigt utfört, men jag tror på tanken! Jag tror inte en enda av oss varit på en lokal hopptävling utan att någon gång få lite ont i magen över bristen på goda grunder.

 

Hur ska man då komma ifrån detta och föra utvecklingen framåt? Givetvis har jag ett par idéer.

 

Dressyrkval. Min favorit. Kanske behöver bedömningen och programmen anpassas något, men generellt så kan jag tycka att styr man inte runt en LC på minst 60% så är man inte redo att styra runt på en meter höga hinder heller. Långsiktigt hade detta inte bara höjt nivån på grundridningen utan även bidragit till högre hållbarhet på våra hästar genom en större förståelse och medvetenhet kring endamålsenlig form och balans.

 

Stilbedömning. Jag hade jättegärna testa på stilbedömning/inverkansridning! Men än så länge verkar det förpassat till ponnytävlingar eller 90-klasser. Varför? Ett stil-SM på 110-120-nivå för oss som inte rider svår klass hade varit något!

 

Kval. Som det är nu behöver man inte kvala till högre höjd förrän i 130, men kanske ska det införas redan på 110-120?

 

Nedklassning. Har du blivit utesluten i låt säga 6 av dina senaste 10 starter på en viss höjd, eller kanske de tre senaste starterna, inträder startförbud på höjden under tex 2 månader.

 

Utöver detta tycker jag att domarna ska bli hårdare när det kommer till ryck och slag. Det är betydligt bättre idag jämfört med bara för några år sedan, men fortfarande kommer alldeles för många undan med framför allt slitande i tyglar, och vad gäller bestraffning med spö stannar det ofta vid muntlig tillsägelse. Men vad hjälper det hästen, när ryttaren för femte tävlingen i rad blivit ombedd att ta det lugnt med spöet? Och kan man pryla upp hästen på en tävlingsbana, inför så många åskådare, hur går det till hemma?

 

Jag värnar enormt om våra hästar och tror att det finns en hel del att förbättra och utveckla på alla nivåer, något vi alla vinner på i längden. Detta är bara en del, ett steg på vägen. Tyvärr kommer väl knappast något av det bli verklighet inom någon överskådlig framtid.





Hur man skapar ett lastningsproblem

- Träna inte i förväg. Koncentrera lastningen till när du är lite stressad och har tider att passa, gärna på väg till tävling eller akutbesök hos veterinär.
- Ta inte hjälp av någon som kan. Hur spännande blir det om du har hjälp av någon som kan läsa hästen och vet hur man parerar på ett bra sätt för att göra framsteg? Mycket bättre med en aggressiv vän eller ännu bättre icke hästvan förälder! Allra helst ska medhjälparen göra helt fel saker i helt fel moment också.
- Säg en sak och mena en annan. Det här med att hästar läser kroppsspråk bättre än läpprörelser kan på ett effektivt sätt förhindra att en enda hov placeras på rampen. Matcha med att belöma när den gör fel eller delat ut lite random ryck och slag för fullständig förvirring.
- Hävda envist att det är ett transportrelaterat problem. Hästen är naturligtvis extremt lätthanterad i all övrig hantering. Det är bara i samband med lastning som den glömmer att tryck i nacken betyder "följ med" och den lilla detaljen att man inte får gå över eller slå mot människor. Stora lådor skapar minnesluckor hos hästar, ett känt problem.
- Använd nästa andetag åt att hävda att hästen inte alls är ett dugg rädd. Att många är tämligen introverta i stressade situationer är en myt. Visas inga ögonvitor, uppspärrade näsborrar och darrande ben är hästen trygg och lycklig.
 
Varför anlitas tränare för ridning men inte hantering?