This is my care face

Testade något nytt idag, när vi ändå håller på liksom, nämligen att rida på repgrimma. Passade på just idag då Corle ändå bara skulle jogga efter helgens tävling. Poängen är att jag ska utveckla kommunikationen med sitsen och därigenom kunna rida mindre med handen. Corle är inte superimponerad av bett generellt (han ser ärligt talat inte superimponerad ut av repgrimman heller) så jag tror att det är en god idé. Ridmässigt var det ingen större skillnad mot att rida honom på långa tyglar, jag kommer testa några gånger till men känslan är att jag inte kommer få ut speciellt mycket av det träningsmässigt eller vad jag ska kalla det. Han tycker det är toppen att ridas utan kontakt och tuffar på lite på bogarna och med halsen rakt, ingen hållbar arbetsform direkt. Sen kanske det vägs upp av att jag kan komma till en annan ridning som han trivs bättre med. Den som lever får se! 😊





Ordningen återställd

Även om det är JÄTTEKUL att vara iväg på tävling så är det oerhört skönt när allt är avputsat och tillbaka  på rätt ställe i sadelkammaren. Mer om tävlingen kommer, jag är supernöjd och jätteglad över att vi var felfria på hinder 😍






Förberedelser

Imorgon blir det äventyr! Min lilla fega snigel ska, håll i er nu, starta sin första fälttävlan! Det är 6 år sedan jag red fälttävlan själv senast, då på hans mamma ❤️ Det är lite jobbigt att inte kunna förlita sig på de vanliga rutinerna för varken packning eller upplägg av dagen, jag får tänka efter några varv extra. Ett nytt medical card är utskrivet, jag har visserligen kvar det gamla men namn och nummer är ändrade sedan dess.

Det som oroar mig mest inför imorgon är faktiskt om jag kan få lille häst att kissa under dagen... Han kissar helst bara i sin box så det kan bli ett problem. Är han kissig blir han seg och tryckig. Många promenader i högt gräs är planerat! 😁





Just nu

Cappuccino och banbyggnad 👌





Stark och lydig

Något jag verligen älskar är att trimma. Finslipa, utveckla, stärka, i oändlighet. Få hästarna starkare och lydigare, kunna rida med mindre och mindre hjälper. Mitt utbildningsmål är att vem som helst ska kunna sitta upp och rida mina hästar, att det inte ska vara några konstigheter. Sen vill jag också rida på ett sätt som jag alltid kan stå för, alltså att jag aldrig ska tänka "hoppas ingen ser mig nu". Bara mjukt och lätt och trevligt :-)
 
Förra sommaren fick jag chansen att testa den här skönheten. Det var fantastisk! Och det gav så himla mycket som jag kunnat ta med mig till Corle också, jag fick en känsla att leta efter. Så oerhört lätt och mjuk, men samtidigt massor av power. Mäktigt.
 
 




Nytändning

Long time, no see.

Det har hänt mycket och ingenting sedan sist. I korta drag så har Corle gjort en bra start på säsongen med 100% felfria rundor och placeringar, Kotten hann bara precis komma igång efter vårens vila innan jag trillade av och bröt handleden. Själva avsittningen var tämligen odramatisk men tyvärr landade jag lite i ett staket och slog av armen mot en ribba. Shit happens. Det känns bara lite nesligt att ha åkt av med buller och bång så många gånger utan att bryta något och så tappar jag balansen när hästen bara svänger efter ett hinder och smäller av armen.
Resultatet blev gips och ridförbud i 6 veckor, av en slump sammanföll att jag äntligen fick rida igen med att min ridbana blev klar. Y-A-Y!! 😍
Eller okej, jag erkänner. Jag red (åkte häst) lite en dag för tidigt för att jag bara inte kunde låta bli.
Att inte få rida eller kunna göra något vettigt har varit rätt så frustrerande. Jag har fortfarande ont och ganska begränsad rörlighet men det går åt rätt håll. Corle har hållits igång hjälpligt av sin extramatte och snälla kompisar. Kotten har löshoppats och gått promenader och därmed halkat efter sina jämnåriga en bit. Nu har jag ju en långsiktig plan med honom så det kommer hinna ordna upp sig, men visst blir jag lite avundsjuk på mina kompisar med 4-åringar som kommit mycket längre och framför allt för att de ens kan rida. Nu kliar det verkligen i fingrarna!


Corle var och testade internationella banan i Falsterbo förra helgen. Den fick godkänt. 😉





Vacay

Eftersom matte legat och latat sig i solen förra veckan har hästarna haft vikarie. Skönt, tyckte de. Med vikarier kan man ju göra lite som man vill. Matte tyckte inte det var skönt och längtade mest hem till sina skyddslingar. Jag har noll förståelse för hästägare (ryttare) som far omkring jorden över, jag vill bara vara hemma och träna! Nu börjar våren närma sig, dagens snö till trots, och så även årets första start. Jag har bestämt var och när men inte höjd, det beror lite på hur mycket vi hinner hoppa och träna innan dess. Min tränare fick ett nytt omfattande uppdrag i november så det kommer inte vara några fasta träningar i vår. Synd för mig! Tiden får utvisa om det går att få till enskilda träningar med någon reda eller som jag får börja hos någon annan, trivs väldigt bra med min nuvarande tränare (duh, annars hade jag inte fortsatt i 5 år) och gillar hans system och syn på hästar. Kotten behöver träna på att gå i grupp så där är jag mer "tvingad" till att byta. Kommer testa en i närheten med mycket stor erfarenhet av unghästar som ordnar gruppträning från inhoppningsnivå och uppåt, tänker att jag åker dit första gången i mars någon gång.





Liksidighet

Det är ganska intressant, jag ska inte säga alla men åtminstone majoriteten av oss ryttare är väldigt noga med att träna hästen liksidigt och varierat, uppmärksammar minsta avvikelse, åker till veterinären regelbundet nästan oavsett om det behövs eller inte, är noga med fodertider och näringsinnehåll. Men vi då? Vi håller alltid grepen åt samma håll, bär vattenhinken i samma hand, har vi ont någon stans kör vi på så länge det är uthärdligt, äter… sällan och när vi äter tar vi det som står närmst och går snabbast. Är det inte lite märkligt?
Just det här med (o)liksidigheten är något som verkligen kan bli ett problem i ridningen. Jag kan känna hur det drar lite snett när jag spänner magen, och det är precis samma känsla som när jag lyfter tungt med grepen, tex mockar eller halmar. Jag har alltså mockat mig sned. Eller snedare, mitt bäcken är snett sedan innan. Det borde jag också ta tag i någon gång. Jag tänker sean tidigare på att tex bära vattenhinkar med båda händerna och lite sådant, men nu försöker jag också hålla grepen åt andra hållet. Det är ungefär lika svårt som att skriva med fel hand…! Med den lilla skillnaden att resultatet av att skriva med fel hand sällan (aldrig?) blir att du får bajs i din stövel.
 
Ett litet collage of the mothership, Sawanna T ♥
 




Jag tackar i stort sett aldrig nej...

...till att rida andras hästar. Frågan dyker upp lite då och då, av olika anledningar, och mitt spontana svar är allt som oftast ja. Det är ju det absolut bästa sättet att bli bättre på: att få många timmar i sadeln på många olika hästar!

Igår testade jag en häst lite halvt spontant (direkt efter jobbet, i lånade grejer 😁) som lagt sig till med ovanan att tappa sin matte i samband med hoppning. Ni vet hur det är, vissa har problem med tappskor, andra har problem med tappmattar. Just igår visade hon inte upp några särskilda cirkuskonster trots att jag provocerade henne en del. Tvärt om fick jag en ganska trevlig känsla, hon vill och är ganska kapabel. Det saknas en del bitar i grunden och hon är inte alls framme för skänken, men det är nog det vanligaste problemet bland hobby hästar faktiskt. Jag vet inte om det blir något mer för min del med den här hästen, det är inte bestämt om hon ska behållas eller säljas. Ägaren har lite att fundera på! 😊





Är det någon som vet vad det är för väder?

Det slår aldrig fel. Så fort värdet avviker från det normala (grådassigt, fuktigt och 14 grader, året om!) så bombarderas flödet på samtliga sociala medier med temperaturer och bilder på åskmoln, omkullblåsta krukor eller bara ben. Varje gång känner jag liksom "Va? Wow! Vilken TUR att även du skrev om detta, jag har varken fönster, termometer eller tillgång till väderprognoser!". Så stort är inte det här landet ;-)
Det är förresten samma kategori människor som lägger upp sin frukost varje dag eller deklarerar att de promenerat fantastiska 3 km med Runkeeper på lunchen. Gäsp. Ingen bryr sig, faktiskt. Jag älskar funktionen på Facebook att man slippa se folk inlägg men ändå vara vänner, men jag önskar att det fanns ett filter som bara släppte igenom fyndiga memes och bilder på djur, främst katter och hästar. Och absolut inga kladdiga barn! Det finns någon föreställning om att bara för att man har barn själv så äääälskar man alla barn. Det är inte sant. Jag tycker lika lite om de flesta andra barn som jag tycker om de flesta andra vuxna. Jämnlikhet.
 
Igår kom Corle in och skakade så att han knappt kunde stå stilla. Lille vän ♥ Detta trots tillgång till mat och vindstilla. Men det är kallt ute, för er som inte har känsel, termometer, eller Facebook. Corv gillar inte kallt. Idag har Corv två täcken på sig och ska få komma in tidigare (i min värld betyder tidigare kring 18-19). Kotten skakade lite mer "normalt" men även han fick dubbla täcken idag. De är inte extremtäckade i mitt tycke, idag har de 600g vardera. Tur att vi inte har såhär kallt speciellt ofta i den här landsänden, det ska vända redan i helgen. Jag skänker en värmande tanke till alla inblandade två. och fyrbeningar i Helsingborgs tävlingar denna helgen, det kan fasen inte vara roligt att varken stå på banan eller väntandes i släpet. Tävlingsfunktionärer över lag borde ju få tapperhetsmedaljer!
 
Några vinterbilder från 2010.
 




Ridglädje

Det är helt underbar att vara så motiverad att det inte känns det minsta jobbigt att koppla transporten vid halv nio en onsdagskväll för att köra iväg med båda sina prinsar till ridhuset ❤ Jag tycker det svåraste med igångsättning efter vila är att lägga det på en lagom nivå, särskilt när jag är supertaggad och Corle är så pigg att han håller på att krypa ur skinnet. Jag håller mig till lite kortare pass och har lägre krav på samling än så länge, bara det är nog så svårt! 







Värmande tips

Fellow fryslortar! Vår värsta tid på året är här, när kylan biter sig in i märgen med ett stadigt grepp och gåshuden är konstant fram till maj. Överkroppen går oftast att klä på hjälpligt, men i alla år har mina ben levt som istappar vintertid. Riktigt kalla dagar har termoridbyxorna åkt på, men jag tycker det känns så klumpigt och desutom kryper de upp så att jag mestadels fått nöja mig med underställ och ridbyxor. Tills i år. Lösningen är den gyllene kombinationen fodrade ridbyxor och långa chaps. Alltså att ingen talat om det här för mig tidigare! Det är snyggt och framför allt smidigt, dessutom tål chapsen en hel del väta också. När det ligger kring nollan har jag inte ens behövt underställ, och då använder jag normalt sett underställ under hela möss-perioden (september-april). Me so happy!
 
 
 




Jag kan, jag vill, jag vågar.

Jag vill ju egentligen blogga. Jag vill verkligen! Men det har varit svårt att hitta motivationen senaste tiden, och nu i december när båda hästarna vilat har jag inte ens försökt. Men, nytt år, nya möjligheter! ;-). Nej. Snarare tänker jag att det blir roligare nu när båda hästarna kommer igång och vi står inför nya utmaningar och uppgifter, att jag får mer material. Jag gillar ju att skriva! 
 
I mitt näst senaste inlägg, i mitten av november, hade jag en tävling kvar inna vilan. Tävlingen gick bra, om än på lite spänd häst som han gärna blir första inne. Vi var dubbelnolla i båda klasserna, knep en andraplats (whaaaat? Hur långsamma var de andra om min lilla snigel var näst snabbast?!) i första kassen och var strax utanför i andra, efter att väntande ryttare red ordentligt ivägen för mig så att jag inte kunde rida emot näst sista utan fick avbryta och lägga en volt, vilket jag inte fick fel för så klart men tiden går inte att få rätt. Så här i efterhand skulle jag fått rida om hela omhoppningen. Men men, det är väl inte hela världen.
Planen för Corle i år är att han ska vara med i klubbens div1-lag i hoppning och eventuellt (beroende på om något bättre/mindre dåligt ekipage finns tillgängligt) lag-DM i dressyr. Hoppningens första omgång är i april någon gång och jag skulle vilja göra en 4-5 tävlingar innan dess.
 
 




Nytt år, nya möjligheter

Haha, what a load of bullcrap. Visst låter det trevligt, men det är ju inte sant. Jag har exakt samma möjligheter idag som igår, bortsett från nya semesterdagar och fullt ROT-avdrag, men att mynta ett uttryck bara över de sakerna känns a tad overdue. Handuppräckning, är det någon som har fått nya möjligheter över natten, kopplade till det faktum att det är ett nytt kalenderår? Någon? Nej. Jag tror att man skapar sina egna möjligheter, oberoende av babylonsk (babylonisk? babelonisk?) tideräkning.
 
Jag är i alla fall glad idag, som vanligt den första januari. Det innebär nämligen att vintervilan är slut för mina hästar. YAY!! Även om jag fick ridabstinensen något stillad när jag vikarierade ite på Söderberg Stables förra veckan så är det något helt annat att rida sina egna hästar. Corle började året på enligt honom sämsta möjliga vis: med uteritt. Han tycker det är så läskigt, lille vännen. ♥ Inte så att han egentligen gör så mycket, han kan vilja gå åt sidan lite förbi extra läskiga saker och vill inte gärna stå stilla brevid dem, men han är inte oregerlig på något sätt. Han har mer noll och ingen bjudning och är spänd, spändare, spändast. Så det ger ju inte så himla mycket ridmässigt, kan man säga. Enda nyttan är att gå på hårt underlag. De sista ~500 meterna hem brukar han kunna slappna av och gå på lång tygel.
Kotten, som har vilat längre, fick börja med en repetitionskurs. Vi satte på sadeln och gick bort till grannens lilla bana och sprang runt på lina för att se så att vi inte helt hade glömt bort hur man är Vuxen Häst. Det hade vi inte, men det var nog ändå bra att jag började avsuttet för grannens hästar som går intill banan fick massor av vårkänslor och hade lite lattjolajbanlåda när det kom en stilig ung man på besök. Kotten lockades med litegrann, jag tror inte att det hade varit något problem om jag suttit på men det kändes ändå skönt att stå brevid.
 
 




Motivationsdipp

Hela den här hösten har kantats av små saker som kommit ivägen för mitt hopptävlande, och det är sååå tråkiiiiigt! Dressyrtävlingar med laget, jobb, skor på sned, seniorcupen, födelsedagar. Jag blir helt off när jag inte kan tävla som planerat, och nu är det nästan inget kvar av säsongen. En, EN, tävling har jag kvar i år, och där får jag hoppa lägre än planerat då vi inte gjort någon start inne ännu, eller någon start i hoppning alls sedan början av september. Inte ens en lite p&j kan jag åka på. Bleh.
Nåja, det är bara att lyfta blicken och se vad vårens tävlingstermin erbjuder! Nästa år har jag ju dessutom en liten Kotte att ge mig ut med också. Yay!
 




Ryttare har en egen tideräkning

Ni vet den när man är i stallet, tittar på klockan och tänker att jag är nog klar om en halvtimme. Sen går det en och en halv timme och man bara: gött, nästan klar, jag typ höll tiden! Ni vet den? Det är jag, varje dag. Har jag ingen tid att passa kan jag vara i stallet precis hur länge som helst. Jag tänker anta att jag inte är ensam om det.


 

Annars då? Pja, det går lite upp och ner med det här bloggandet. Oftast har jag något åtminstone halvvettigt att skriva, och börjar knåpa ihop det i huvudet, sedan faller det på vägen någonstans mellan tanke och publiceringsverktyg. Jag har en 5-6 påbörjade inlägg som nu ligger i utkast och skräpar för att jag inte riktigt kommit i mål med vad jag vill ha sagt. Dagens i-landsproblem?

På hästfronten är det inte mycket nytt. Jag råkade vinna en dressyrtävling förra veckan med en runda jag var sjukt missnöjd med. Ambivalens på hög nivå. Jag fick stryka en hopptävling i helgen som gick pga kobinationen sned sko och ryggskottig hovslagare. Jag hoppas att vi kan få ordning på skon i veckan, i så fall efteranmäler jag mig till någon tävling i helgen. Kotten har påbörjat sin vintervila, den kommer vara till någon gång efter nyår är tanken. Det är ingen större brådska med honom, jag har tänkt att hans plan ska få ett eget inlägg i dagarna.

På stallfronten däremot har det hänt lite grejer! Vi (pappa) har rivit ut innertaket så att det nu är öppet upp till nock, ett projekt jag velat genomföra sedan vi köpte gården för 7 år sedan, det känns helt underbart att det äntligen är i hamn! Jag har lite smågrejer kvar att göra innan det är helt färdigt, därefter kommer mer bilder.

 

 




Skrota bensnören, they say.

Nu har det hänt för tredje gången sedan jag bytte till Rambo för lika många år sedan: täcket åker över baken och hänger sig framför hästen. Dagen efter, idag, dyker ett delat inlägg från jag tror det var Silverbjälke upp i mitt Facebook-flöde med innebörden "förbjud bensnören, de är livsfarliga!!" I beg to differ. 😑 Har man sett sin häst försöka galoppera med benen i innerfodret sitter man ganska snart med symaskinen i sadelkammaren och syr på fästen till bensnören.

Men man måste ändå ge det till Rambos fantastiska yttertyg, det och bogspännet är det enda som är helt.





Livspusslet

Måndag och ny vecka. Det är en knapp månad tills att jag börjar jobba igen efter nästan 1,5 år som föräldraledig. Jag både längtar och inte längtar, haha. Jag älskar att gå hemma, samtidigt vill jag ha en "riktig" vardag med schema och struktur. Jag är lite udda på det viset (också).
Något jag tror att alla vi hästmänniskor kan känna igen oss i är frågan Hur hinner du?? som ofta ställs när en berättar om sin fritid och relativt tidskrävande intresse, än mer sedan barnen kom in i bilden. Det verkar vara mer regel än undantag att småbarnsmammor (ja, jag skriver mammor och inte föräldrar, företeelsen verkar tämligen könsbunden) ger upp sina intressen och aktiviteter, gärna med motiveringen att var sak har sin tid. Det är naturligtvis helt okej om man inte känner att det finns tillräckligt med intresse, men jag tror att det egentligen handlar mer om situatiuonen i stort och samhällets förväntningar som skapar en stress kring att göra saker för sig själv. Man ska vara hundra procent för sina barn, diska och städa, stå med middagen på spisen när mannen kommer hem. Urk.
Jag är av inställningen att vill man så går det. Vi har i vår familj också bra förutsättningar för tidsoptimering iom att jag har hästarna hemma och således både kan dela upp stallsysslorna under dagen och inte behöver lägga en timme på att transportera mig fram och tillbaka. Stallet är lättjobbat med nära till allt. Vi har också ett ganska litet hus som inte tar fyra timmar att dammsuga, vi håller ordning och lämnar inte grejer framme i drivor, det gör att veckostädningen går snabbt. Framför allt så hjälps vi åt.
Jag vet inte hur jag hinner, men det gör jag. Ganska lätt. Att hålla både Loppan och Corle i full kondition och samtidigt jobba heltid och ha barn gick alldeles utmärkt. Men så har jag heller inget emot att sitta i sadeln varken kl 7 eller 22. Jag sitter faktiskt hellre i sadeln än i soffan! Visst önskar även jag att dygnet hade 30 timmar, men det går att få ihop det ändå. Få hästar måste gå ett timmeslångt pass 7 dagar i veckan. Packa höpåsar för en vecka i taget så sparar det lite tid under vardagarna. Hitta små saker som tjänar tid, många bäckar små gör en hel flod.
 
 




Inkomster och utgifter

Något som alltid ska ifrågasättas och snokas i är hur varenda hästägares ekonomi ser ut, gärna ihop med lite attityd och en massa tyckande.

Hur har hen råd med det där? Hur mycket kostade den hästen? Vem betalar? Vad tjänar hen egentligen?

Som om det är någon annans business? Det enda som egentligen har något värde för andra att veta imo är möjligen vad någon betalt för sin häst, eg vad man kan få för de pengarna. Och det är väl bara intressant om man köper eller säljer själv.
Det verkar så obegripligt för en del hur andra kan ha råd med saker, och jag har verkligen NOLL förståelse för det! Hur kan man inte förstå att alla inte tjänar 22 000 kr i månaden och har 6 000 kr kvar efter att alla fasta kostnader är betalda, bara för att det är så man har det själv?

Jag hör ganska ofta folk som säger att man blir tittad snett på om man inte har de senaste grejerna, rätt märken eller en sadel gjord före sekelskiftet. Jag upplever det precis tvärt om. Det tisslas och tasslas betydligt mer på läktaren när ett "rätt pyntat" ekipage kommer in, i synnerhet om ekipaget inte presterar på topp! Annars heter det att man skulle lagt pengarna på träning istället, att man inte rider bättre för att man har dyra grejer och så vidare. Vardan denna missunnsamhet och avundsjuka? Varför måste man rida utmärkt för att få ha ett Antarès-träns? Hur kan man anta att någon inte har råd att träna för att schabraket kostar över 700 kr?

 

Det finns två saker som kan uppröra mig när det gäller hästägares ekonomi; när man snålar med vitala saker (veterinärvård, hovslagare, bra foder, passande utrustning osv) och när man helt saknar buffert. Jag fattar inte hur man vågar ha ansvar över någon annans liv och samtidigt inte ha ens 500 kr på kontot dagarna innan lön. Det är ingen rättighet att ha djur... När Lanzelot skadade sitt öga och veterinären fick komma ut en söndagskväll (natt) kostade det runt 3000 kr, då gjorde han inte mer än tittade på det och gav smärtstillande i stort sett. 3000 kr som skulle betalas innan han körde av gårdsplanen. Vad gör man i det läget om man inte har några pengar kvar?

Nåja, nog med bitterhet för den här gången!





Hata mig gärna

Jag kommer aldrig, aldrig, sluta stå upp för det som är fel. Det har kostat mig, jag blev hatad och utfryst i skolan för att jag var den som vågade säga ifrån när alla andra tittade ner i golvet. Jag har förlorat vänner och jag har blivit förföljd i den digitala världen. Men aldrig att jag kommer sitta tyst och se på!
En anläggning i min närhet har (haft?) kvarka under våren. Det finns mycket att berätta om det men jag kommer bara att beröra den punkt som kan (kunde?) komma att drabba andra. I april noterade jag ihop med några andra insatta att föreningen som huserar på den kontaminerade anläggningen hade flera tävlingar på gång i maj. Alla med lite sans och vett inser väl galenskapen i detta, särskilt som de sjuka isolerats i en hage intill tävlingsbanan. Jag informerade då de i min närhet, precis som jag hade velat att de gjorde för mig om situationen var omvänd, via ett inlägg (15/4) på min Facebook samt i en sluten grupp för tävlingsryttare i Skåne att det fortfarande fanns sjuka hästar på anläggningen (bekräftat av ansvarig veterinär) och att sanering inte skett (vilket jag har pålitlig källa till. Fick höra från ett par håll efter mitt inlägg att det kunde jag minsann inte veta. Nej okej, men någon vecka efter mitt inlägg skriver föreningen själva ett inlägg på sin Facebooksida att de sanerat stallet. Antar att det bara var något de planerat sedan länge till just den dagen eftersom man antydde (OBS, ingen sa att det VAR sanerat till mig, bara att jag inte kunde VETA. Varför?) att det redan skulle vara gjort. Varför skulle man annars göra det två gånger på kort tid? 😏
Alltså herregud vilken häxjakt det blivit efter det. "Någon" från föreningen har ringt och skrivit till flera av de som delat mitt inlägg, hotat, svurit och betett sig. Jag har blivit anklagad för saker jag aldrig sagt eller gjort, "någon" har ringt till ordförande i den föreningen jag är med i och sagt att deras medlemmar sprider rykten (😂). Det som förvånar mig mest är att flera medlemmar ur föreningen som hört av sig till mig har frågat om jag känner mig duktig nu, varför jag skrivit inlägget, vad jag har att vinna på det. Alltså för mig är det så självklart? Har jag med att informera om vad jag visste hindrat ETT stall från att få smittan så är det värt allt.
Ni får gärna hata mig, jag har inget problem med det. Jag antar att jag är lika välkommen på anläggningen som jag är sugen på att någonsin sätta min fot där igen.



Tidigare inlägg