Om mjukhet och hästvänlig ridning

Det ska erkännas att jag funderar väldigt mycket på den etiska biten av vår sport, och att jag nu och då vacklar kring om det verkligen går att försvara allt vi gör med och för våra hästar. Om det vi gör är för hästen eller på hästens bekostnad. För trots att det finns många hästar som verkar älska att jobba och bli ridna så finns det många bitar i ridhästens vardag som ingen kan älska. Hjälperna på både tävling och träning blir hårdare och hårdare, hästarna pressas in i en form utan något annat val än att ge vika för ryttarens vilja. Jag följde en ung dressyrryttare på sociala medier fram till i somras någon gång. En tjej på väg upp som tagit fram sin häst själv. Hon lade upp en film på när de piffade och puffade på en äng och skrev något om hur underbart det var. Handen ryckte gång på gång i stången. Sporrarna hackade i hästens sidor. Den såg inte ut att ha det så jäkla underbart. Jag har inte besökt hennes blogg eller Instagram en enda gång sedan dess, jag mådde illa. Om inte ungdomarna, sportens framtid, rider på ett hästvänligt sätt, hur ska vi kunna vända trenden?
 
Hela debatten har blivit så infekterad. Motståndarna, som jag får räknas till, trycks ner och kallas okunniga. Javisst, självklart har jag inte lika mycket kunskap och rutin som elitryttarna, absolut inte. Men hittills har ingen kunnat förklara varför vissa hästar måste ridas så hårt, och varför dessa hästar tenderar att hamna hos samma ryttare. Det finns en anledning till att det inte finns några "fulbilder" på till exempel Carl Hester, Charlotte Dujardin eller Tinne Vilhelmson. Har de aldrig, under alla sina aktiva år, kommit över en sådandär superexplosiv megaladdad blixtochdunderhäst? Eller har de kanske hittat ett annat sätt att rida dem? Tyvärr är ämnet så känsligt att få toppnamn i sporten vill (vågar?) uttala sig, utöver de som håller sina försvarstal. Det är synd, de som klarar av att ta sig till toppen på ett hästvänligt ridsätt måste fram och synas. De måste dela med sig av sina system och synliggöra att det går.
 
Jag vill ha ett system där jag aldrig behöver oroa mig för att någon ska se. Det tror jag är en bra utgångspunkt! Sen innebär inte det att folk inte kommer ha åsikter, det kommer de oavsett hur eller vad jag gör. Men ingen ska kunna komma och säga att jag går på för hårt, att jag överanvänder spö eller rycker i munnen. Sådana saker. Om det inte kan ta mig till mina mål, då vill jag inte uppnå mina mål heller. Jag kan inte motivera att pressa hästarna utanför deras egen vilja för att JAG vill tävla en högre klass. Det är en svår avvägning för mig, att vara tillräckligt tydlig med vad jag vill utan att bli tvingande. Jag vill aldrig behöva tvinga mina hästar, jag vill att de ska välja att göra det jag ber om ändå. Förstår ni?
 
 
 
Jag känner mig tvungen att tillägga att självklart måste man få korrigera sin häst, allt inte kan göras med bomullshandskar. Men behöver man sitta och korrigera (hårdrida) halva passet eller dag ut och dag in, då gör man FEL. Hästar är känsliga, om vi ger dem känsliga signaler! Att lägga på spö när den inte tar skänkeln är inte detsamma som att slå den randig för att få till piaffen.