Superkotten

Idag har vi varit iväg på Kottens andra tävling. Jag sammanfattar det med att poletten halkat ner en rejäl bit sedan fårra gången, och då var den här tävlingsplatsen betydligt mer utmanande! Det började otroligt dåligt med att man på väg till framridningen passerar intill några hagar, och hästarna i dessa hagar tyckte att det var lattjolajbankul med besök. Jag var väl inte lika road... Kotten var ganska lugn tills hästarna framför oss började fara omkring, då blev han en halvmeter lång och dansade fram i full fnork. Toppen.
Framridningen var inne i ett litet ridhus med ett hinder mitt i och en öppen dörr mitt på långsidan som skapade en stor och mycket läskig ljus fläck som några hästar gjorde sitt bästa för att slippa passera. Det var 10-15 hästar inne i det lilla ridhuset och fullkomligt kaos. Jag höll mig i skritt för det var ärligt talat en utmaning bara att byta varv utan att krocka.
Framhoppningen var ute på en dressyrbana med ridning i ett varv och skritt på spåret. Eller skritt lite var man kände för det. Här tyckte man att det var lämpligt med 10 hästar inne samtidigt. Jag som i stort sett alltid rider själv var otroligt imponerad över att Kotten inte bara lät bli att säga Sayonara och dra därifrån utan dessutom var rätt så fin. Jag blev stressad av det.
Banan var ordentligt tittig med bilar i två hörn, banderoller, blommor, infångarstöd och plank. De hade två hästar väntande inne på banan, det tycker jag är toppen i bebisklasserna! Vi hann gå runt och kika på det mesta. Han var helt klart mer spänd än på framhoppningen och jag gjorde mig mentalt förberedd på att inte komma fram till hinder 2.
 
Men det gjorde vi! Jag fick en otroligt lättad känsla när jag styrde mot första hindret och kände att han sög tag i det så som han gör hemma. Att hindret attraherar istället för repellerar som det var på förra tävlingen. Visst var han ändå lite spänd och tittig, men betydligt mer ridbar och framför allt ville han till hindren!
I svängen till hinder 6 vände vi från grinden, han stod emot och vi tappade galoppen. Till nästa tävling vet jag att jag måste rida på mer just förbi grinden även om han känns fin, inte så mycket mer att säga om det. Jag vågar inte tro att poletten har trillat ner hela vägen ännu, men vi är en god bit på väg! ♥
 
 
Med facit i hand är jag glad att jag inte visste hur tittigt och stökigt det skulle vara eller att klasserna låg tvärt om så att jag hade varit där med Corle först, för då hade jag nog inte åkt dit med Kotten utan trott att det skulle bli för mycket för honom. Han är ju så grön ännu, men det tar sig!