Debutant-debuten

I söndags red vi alltså vår första fälttävlan, ganska exakt 6 år efter att jag tävlade fälttävlan senast. Då på Corles mamma, en aning modigare än sina söner. Eller, det krävs väl egentligen mer mod för att göra saker man är rädd för än om man inte är rädd, så orädd är kanske en bättre beskrivning än modig?
 
Dagen började bra med en mjuk och ganska avspänd häst på framridningen. Tyvärr händer det något när vi kommit in på banan, jag tror att han fick tungan över bettet för han blev plötsligt superkänslig och krullade ihop sig. Även om jag tog så mjukt jag kunde slog han med huvudet i protest, därför vågade jag inte trycka på honom utan mer eller mindre hela programmet tassade vi mest omkring. Han gapade och grejade, vid något tillfälle skymtade jag tungan långt utanför munnen. Så himla synd när jag hade så fin känsla på framridningen :-( Det har aldrig hänt tidigare, om det nu ens var tungan över bettet som orsakade det. Procenten blev följdaktligen blygsamma 61,75 och vi tog 57,4 straff med oss till hoppningen.
 
 
Banhoppningen borde vara a piece of cake, enda problemet skulle väl vara att han klev istället för hoppade och fick med sig någon bom på grund av det. Jag red därför medvetet i ett ganska lågt tempo för att han inte skulle bli för slarvig. Det funkade bra och vi nollade med en fin och enkel känsla, jag red på bra distanser och han lyssnade fint. Jag lärde mig dock att jag inte kan ha donut under GPA-hjälmen när jag hoppar, då åker den nämligen ner över ögonen. Men vem behöver se något? Rid på känsla! 
 
Sedan blev det avskrittning runt terrängbanan, Corle smakade på alla hinder.
 
Sedan blev det några timmars chillaxande. Vi gick på fruktlösa kissrundor och skvätte vatten på hästskötaren. Corle tycker det är toppen att stå i släpet och har inget alls emot att vänta. Hade han bara kunnat klämma ur sig lite kiss också någon gång på hela dagen så hade jag varit nöjd.
 
Sedan var det så dags för terrängen. En utmaning med en häst som är rädd för, pja, allt. Allt utom hinder, hinder är ju inte farliga, de ska man bara hoppa över. Således är inte heller terränghinder farliga (när man väl förstått att de ÄR hinder), men runt terränghinder finns det väldigt mycket natur. Natur är oidefinierat och farligt. Det absolut läskigaste av allt på hela banan var utan tvekan alla små vita plaststolar med människor (?) i som satt utspridda på lömska ställen i naturen längs banan. Allra läskigast var de vid hinder fem. De skrämde hästen innan oss så pass att den gick från andraplats efter dressyr och hoppning till utesluten. De hade kört halv 4 från Borås-trakten och hoppade alltså bara fyra hinder i terrängen. Fy vad jag kände med dem! Hinder fem stod så att man red längs kanten av ett fält och liksom vände in och skar av hörnet på fältet för att hoppa hindret. Om man fortsate rakt fram istället så red man över funktionärerna. Har man då en häst som är lite skeptiskt lagd, till exempel Corle, så blir det liksom tvärstopp i maskineriet när hästen får syn på funktionärerna som då sitter rakt framför näsan och hästarna uppfattade nog att man skulle rida fram till dem, inte vända av mot hindret. Detta gjorde att vi fick en väldigt krokig väg fram till femman och inte direkt hoppade mitt på hindret. Det var ärligt talat nog inte förrän 2-3 språng ifrån som Corle uppfattade att vi skulle hoppa och inte springa fram till de blodtörstiga männsikorna (?) i vita plaststolar. Jag fick jobba för att hålla galoppen och hitta något som liknade en distans, kan jag säga! Han blev lite extra vaksam efteråt men det fanns aldrig någon tvekan på hindren. Med tre hinder kvar pustade jag ut lite och kände mig helt säker på att vi inte bara skulle överleva utan också ta oss runt banan utan ett enda stopp, vilket vi också gjorde. Vi hade naturligtvis ca 200 000 tidsfel, eller närmare bestämt 19,6 straff. Jag hade tippat på 20 så man får väl säga att det ändå gick enligt plan. Det blev bara trav upp ur vattnet, men vi tog det lugnt och försiktigt i banhoppningstempo som vi är trygga med.
 
Totalt slutade vi på 77 straff och i nedre delarna av resultatlistan. Nu väntade jag mig absolut ingen placering utan målet för dagen var att 1: överleva och 2: ta oss runt terrängen, förhoppningsvis med en glad och positiv häst. Han gick i mål i terrängen med andan i behåll cch knappt svettig med ett nöjt uttryck. Så pass nöjt att jag på något sätt lät mig övertalas till att göra en ny tävling om ett par veckor... Tills dess ska vi öva på att bli snabbare! :-)