En Kotte hoppar igen

Söndag = löshoppningsdag numera :-) Men denna söndag fick bara Kotten följa med. Jag skulle kunna skriva en roman men det orkar jag inte riktigt. Men jag sammanfattar med att jag tycker mer och mer om den här hästen ♥




En Kotte löshoppar





En Corv löshoppar





Löshoppning

Corle hade kalas i ridhuset idag, tjoho vad kul det var att hoppa! Han sparade dock sina bästa språng och lattjade mest. Vi andra stod mest och tittade på, han skötte sig själv, runt-runt-runt. Hade inte ens en långpisk i ridhuset, han struttade runt så glatt ändå. Det var lite svårt att få stopp på honom till och med, haha! Enda gången vi smackade i serien var när alla andra tycker att vi är klara och Le Corv rycker att vi kan ta en vända till, lite lätt och ledigt sådär i trav... Det blev förstås väldigt långt mellan B och C trots att jag smackade på som en idiot för att stötta honom, men det gick bra det med. En oxer på 130 utan galopp på skitlång distans... 😰 Emelie hann precis slå på kameran! Läxan lärd: lägg alltid ner hindren innan Le Corv är kopplad.

Kotten gjorde ridhusdebut och var rätt spänd i början, men förstod snart vad som förväntades av honom och sprang själv in i korridoren. Tyvärr hann både filmkameran och min telefon dö, Emelie filmade med sin telefon men det har hänt något så att bilden har frusit i slutet av varje klipp (men ljudet fortsätter) så att inget språng på C har kommit med. 😔

Filmer kommer någon dag när jag tycker att det verkar som en kul grej att fixa med!






Krispigt

Åh, det är så kul att vara igång igen! 😃 Trots kylan är det så himla underbart att sitta i sadeln igen, dessutom känns det väldigt bra också. Grabben är i fin form!
Vi har börjat jobba mer medvetet med de rörelser och moment som ingår i LA-programmen, såsom skänkelvikning, förvänd galopp och bakdelsvändning i skritt. Det sistnämnda började vi med för tre dressyrpass sedan och igår, pass nr tre, satt de riktigt fint åt båda hållen.



På söndag ska Kotten få åka på löshoppning (i ridhus, så han inte hoppar ut igen 😁). Eftersom jag köpt ny bil (HALLELUJA), en BMW X5 för den som är intresserad, kan jag köra med två hästar nu igen och därför tänkte jag ta med Corle också. Han skulle nog behöva sprattla av sig lite! 🙈
Hoppas att jag får lite film att bjuda på efter det.




Önskeinlägg: Gravid och ryttare

Det har från flera håll kommit önskemål om att jag ska skriva mina tankar och min syn på det här med att vara gravid och småbarnsmamma samtidigt som man rider. Jag vill understryka att detta är mina åsikter och tankar. Varje graviditet är individuell och min sanning är inte allas sanning.
 
Jag tror att det varje "seriös" kvinnlig ryttare med småbarnstankar funderar mest över är hur det ska bli med hästarna och ridningen, haha. Våra stora barn, de får ju inte glömmas bort! Till att börja med är varje graviditet som sagt individuell, och hur man upplever det är också individuellt. De största orosmomenten brukar vara rädsla för att skada fostret under graviditeten, att inte kunna rida och ta hand om hästen, att inte hinna när barnet väl är ute och att pengarna inte ska räcka till, och det är dessa rubriker jag kommer använda mig av i mitt inlägg.
 
- Rädsla. Jag är inte typen som oroar mig, tror att allt ska gå fel och eliminerar alla tänkbara "faror". Man ska ha extrem otur för att barnet i magen ska komma till skada, de ligger väl skyddade. En barnmorska jag pratat med anser att det i princip krävs en hov i magen för att det ens ska vara någon fara, och det finns bara ett mycket litet antal fall där rid-/hästolyckor lett till skador på fostret. Jämför med rökning som dokumenterat påverkar fostret med tex ökad hjärtfrekvens (stress?) men ändå envisas SÅ många med att röka sig genom både graviditet och amning. Jag förstår de som blir försiktiga och lägger hjälmen på hyllan så snart de plussat, men vill man fortsätta så är risken som sagt väldigt liten. Sen tror jag att det har betydelse hur mycket man behövt kämpa för att bli gravid!
 
- Ridning och skötsel. Här tror jag att man får gå in med lite öppet sinne. Går det så går det, men ha en plan B. Min första graviditet var 9 kämpiga månader och jag var sjukskriven i stort sett hela tiden för konstant illamående och kräkningar. Jag fick också problem med foglossning vilket gjorde att jag fick ont av tunga lyft, hastiga rörelser, långa (normala) kliv för att nämna några saker. Med 6 veckor kvar till beräknad förlossning (BF), när illamåendet faktiskt började lätta, fick jag ett virus som gav mig feber varje kväll. Jag lånade ut min ena häst som krävde mycket ridning, fick ha hjälp med mockningen varannan-var tredje dag och bara ta högarna där emellan. Red mina bra dagar, tävlade ett par gånger fram till femte månaden någonting. Red sista gången 1-2 månader innan BF, då kändes det som jag satt på barnets huvud och det var riktigt obehagligt. Nu andra gången var totalt annorlunda! Mådde illa om jag inte smååt på förmiddagarna men det var ju lätt avhjälpt. Fick kissa tätt innan ridning för att undvika olyckor eller akut kissnödighet i sadeln, haha, annars var det mesta som vanligt. Ungefär halvvägs fick jag hålla mig till att bara rida en häst per tävling, annars blev fogarna arga. Jag slutade hoppa med ungefär en månad kvar, red sista gången en vecka innan BF (var på väg upp dagen före men blev erbjuden hopphjälp när jag var på väg ut till hagen). Nu hade jag visserligen avlastning av Corles extramatte 2-3 dagar i veckan men kunde ändå hålla två tävlingshästar igång och tävlade sista gången när det var 2 mån kvar till BF. Hade kunnat tävla ännu längre men det var inga tävlingar som passade.
Båda gångerna har jag mockat och fixat stallet med värkar, ett bra tidsfördriv!
Så för att sammanfatta: ena gången gick det knappt alls, andra gången gick det hur bra som helst.
 
- Tid och småbarn. Detta är nog minst lika individuellt som graviditeten. Det finns de utan barn som inte hinner med en inackorderad häst trots deltidsjobb och det finns de som hinner med tre hästar, stallpass, heltidsjobb och flera barn. Det är en fråga om prioritering, vad man mer vill hinna med, restid och en massa annat. Jag har all tid i världen, särskilt nu som föräldraledig! Det går jättebra att ha med barnen i stallet, parerar in när den lilla ska sova. Det är först när båda jobbar heltid som man får planera lite. Jag har löst det så (tidigare alltså) att jag har haft två ridfria kvällar under veckan, fem ridpass per vecka är ändå vad jag anser lagom för en häst som går ute mycket i grupp. Oftast packade jag höpåsar för dessa dagar i förväg (ibland packade jag för hela veckan under helgen) och såg till att ha mockat ordentligt och strö upp mycket dagen innan, då gick mockningen supersnabbt de ridfria dagarna. Ibland red eller mockade jag på morgonen innan jobbet. Jag älskar hästarna, ridningen och pysslet runt dem och vill vara i stallet så mycket det går! Då är det inte jobbigt att mocka klockan 6 eller skritta av klockan 23. Jag är för övrigt gift med en man som jobbar ~150% och får vi det att fungera så ska det väl gå för två normalarbetande också. 😊
 
- Ekonomi. Ett ämne jag brinner lite för. Rent krasst så har många nog egentligen inte råd att ha häst, och det man oftast tullar på är sparande och buffert. Har du inte råd att spara som arbetande får du det nog rätt jobbigt som föräldraledig. Mitt tips är (om graviditeten är planerad) att arbeta ihop en ordentlig buffert i förväg. Det är mycket roligare att vara hemma om man slipper oroa sig för att pengarna ska räcka i slutet av månaden, vad som händer om hästen blir sjuk och om det finns pengar till att köpa/göra mer än bara det nödvändiga. Det låter kanske präktigt men jag/vi har av olika anledningar (främst hårt arbete 😎) ganska mycket mer pengar att röra mig/oss med denna gången jämfört med förra och det är en väldigt skön känsla.
 
Så sammanfattningsvis då, det är ett lotteri vad man kan, vill och vågar, men som med allt annat finns det lösningar bara man bestämmer sig och planerar lite. Allt går om man vill!
 
 




Fyra år senare

Jag gillar verkligen Facebooka "minnen-funktion". Det är flera saker som jag helt glömt bort som sedan dykt upp där. Mycket uppskattat.
För ett tag sedan dör det upp ett fem år gammal inlägg om när Corle hade sadel på sig för första gången, lika obrydd som över allt annat som hade med inridningen att göra. Idag dök bilden nedan upp, det är fyra år sedan han hoppade med ryttare för första gången.
Jag minns fortfarande den lite kittlande känslan när jag styrde mot vårt första hinder. Han hade ju löshoppat en del och vi hade klivit över bommar, men det är ändå något särskilt när det blir riktiga hinder.

Tänk ändå att jag tagit den här hästen från noll och inget till Breeders, och att jag nu får göra om samma resa med hans lillebror. Vilken lyx!! Men det är en låååång resa, och inte gratis direkt. Från att välja hingst, åka fram och tillbaka till seminstationen, ultraljuda, se den lilla bönan på skärmen, vänta i 2000 år (TYP). Spänningen när fölningen drar igång. Kommer det gå bra? Vad blir det? Vilken färg? All oro efteråt, Corle skulle ju varken stå eller äta själv och bodde på djursjukhus en dryg vecka där han dessutom slog upp ett ordentligt sår på hasen. Sedan väntar man i 2000 år till innan det äntligen är dags att påbörja inridning och utbildning, förbereder för 3-årstest, väntar lite till och vipps så är man där, står vid insläppet och repeterar banan, går igenom planen. Känslan att stå där, med sitt eget "lilla föl" och få frukten för allt sitt arbete, den är obeskrivlig. Höra sitt namn läsas upp som både ägare och uppfödare. Rida genom starten och känna att det här kan vi. Gå i mål med alla bommar kvar i sina hållare till vännernas jubel. Fantastiskt. Med Corle var det extra kul i och med att vi var klassens första nolla, fick lite extra applåder för det tror jag. Glädje och tacksamhet är två ledord i mitt hästtänk. Jag är så glad och tacksam för vad Corle gör för mig.
2016 blir ett spännande år. Corle ska få visa att han inte nått sin topp ännu, och Kotten ska börja sin resa på allvar.
Bring it on.






Masterclass

Inte för att jag direkt saknade inspiration innan, men efter dagens clinic med Rolf-Göran Bengtsson är jag verkligen supermotiverad för att sitta och trimma i timmar. Jag längtar efter den känslan och den ridningen, jobba bort våra svagheter och växa tillsammans. Jag har satt upp mål och planer för året, både kortsiktiga och långsiktiga, och eftersom 2015 blev lite av ett mellanår känns det ännu roligare att få både planera och jobba.
Jag kommer inte skriva något referat från clinicen, det sköter journalisterna bättre, men jag har gjort en del anteckningar till mig själv och förevigat de övningar som passar oss. Jag har en mapp med övningar, kom-ihåg och tridningsurklipp som jag plockar fram ibland och hämtar inspiration från, tips!
 
Om ni undrar varför läktaren mitt emot är typ tom så beror det på att den var reserverad. Troligen för Mollgan och hans klasskompisar?