KISS

KISS är ett fantastiskt bra ord att ha i bakhuvudet under varje ridpass. Jag tror att det är George Morris som tog in det i hästvärlden, det är i alla fall från honom jag har hört det. All you have to do is KISS. 
Som ni förstår handlar det varken om att pussa eller urinera på hästarna. Utan att ge fan i att krångla till det! Keep it simple, stupid! Hur svårt kan det vara att inte krångla till det? Göra det svårare än vad det är? Bara rida vidare framåt och förlita sig på känslan, hästen, träningen och rutinen. Well, av min egen ridning och diskussioner med mina vänner att döma, jävligt svårt. Men vad betyder det egentligen? Jag tror att det är så oerhört vanligt att vi amatörer slirar lite på grunderna, fuskar lite, slarvar lite. Släpper lite på att hästen inte är runt innerskänkeln i svängarna, vi kommer runt ändå. Låter den gå och dra benen efter sig i arbetstraven. Tycker att det känns trevligt med ett lätt stöd i handen och en häst som monotont lullar på i galoppen, fast bakbenen inte riktigt är med. Sätter på ett babypelham för att inte behöva ta så mycket (Ooooh, här kom vi in på ett annat ämne som ligger mig varmt om hjärtat!! Får bli ett eget inlägg) och tycker hästen är lydig för att den kan ridas på tränsbett på marken.
Istället borde vi lägga ännu mer jäkla slitjobb på de, ofta lite tråkiga, grunderna. Ofta, mycket, hela tiden, inte bara när vi stöter på problem eller de två dagarna i veckan som det står markarbete på schemat. Jag är väldigt tacksam för att jag har en tränare som vågar säga stopp, du får inte hoppa högre innan "detta och detta" verkligen funkar! Många tränare är för mesiga. Rädda för konflikter, att förlora sina elever, att bli uthängda. Men vem lär sig mest? Den som glider runt och låter saker bero lite, eller den som jobbar på detaljerna, hela hela tiden, och inte slutar vid "det gick denna gången"? Vem praktiserar KISS?