Eliten och hästarna

Ett argument jag ofta hör och läser, och själv använder ibland, för att motivera olika saker vi gör för/med/åt våra hästar är att det är så eliten gör.
Oavsett vilken nivå vi är på så vill väl alla vi som på något sätt satsar på ridsporten ge våra hästar de bästa förutsättningarna, då använder vi gärna eliten som förebild. Problemet för mig är då det att eliten inte nödvändigtvis gör det som är bäst för hästen, utan för prestationen.
Vi som tillhör bredden och har en eller ett par hästar utöver jobb eller studier är långt från eliten på så många plan och med den inblick jag har tycker jag att vi kan erbjuda våra hobbyhästar något bättre.
Missförstå mig rätt, på vissa sätt har elitens hästar ett bättre liv. De rids av bättre ryttare, har toppunderlag, kollas noga av de bästa veterinärer, massörer, hovslagare osv. Mycket av detta är lätt att efterapa, särskilt enkelt är det att investera i de bästa av de sistnämnda. Vi kan rida otaliga timmar för tränare och ständigt jobba på att bli bättre. (Tyvärr väljer många ändå andra vägar. Snålar med vård och underhåll, sätter på ett hävstångsbett eller hjälptyglar, frågar i Facebook-grupper istället för att rida för tränare et cetera, men det är en helt annan historia. Det borde vara krav på kunskapsprov och ordentlig buffert för att få köpa häst.)
Men få av dessa hästar får chans att verkligen vara hästar. Gå hela dagen i stor hage ihop med andra, tillgång till grovfoder större delen av dygnet, leva livet som de är skapta för. Detta splittrar mig lite. Jag förstår utan förbehåll att Marcus Ehnings hästar inte kan gå barfota i flock på sommarbete. Jag förstår det helt och hållet! Det jag inte förstår är varför så många hobbyhästar får gå ensamma i hagen och stå på box 18 h per dygn.
Allt eliten gör är inte bra, allt eliten gör är inte för kärleken till hästar.

En av mina stora förebilder inom toppskiktet är Luciana Diniz. Hon rider på ett väldigt sympatiskt sätt och verkar tycka om sina hästar på ett sätt man oftare ser på ridskolan än i världscupen.
Jag siktar inte på världscupen. Jag siktar på att känna samma glädje över hästen och ridningen. Jag siktar på att kunna hitta samma sympatiska, okomplicerade ridning. Jag vill inte vara en del av eliten, även om jag hade haft kapaciteten, för jag är inte villig att utsätta mina hästar för de kompromisserna i deras vardag som det skulle innebära.

Luciana Diniz skrittar in på banan för att rida omhoppning i top 10-finalen - på lång tygel.