Tävlingsåret 2015

Det här året har varit lite annorlunda ur tävlingssynpunkt eftersom jag inte haft några egentliga mål. Jag ville rida och tävla så länge det gick, och jag ville debutera 120 med Loppan. Check på det!
 
Året började himla bra, första starten var med Loppi och vi nollade den hisnande höjden 100 cm. Skulle ridit 110 också men det var snöblandat regn på tvären och exakt ingen var sugen på att gå ut igen, så vi åkte hem.
 
Tävlingen efter red jag 105 och 110 med båda hästarna, årsdebut för Corle. Han glänste och hade 0+0 fel i båda klasserna och blev 7:a resp 5:a. Loppi var också kanon, en ryttarmiss i 105 och 0+0 i 110 och hon blev 6:a.
 
Nästa gång hade jag lite oflyt med Loppi, skräprivningar. 100 började kännas lågt och nästan 110 också, samtidigt var vi väl inte riktigt klar för 120. Corle var fin, placerad i 100 och dålig ridning i omhoppningen i 110.
 
Nästa tävling finns av någon anledning inte med bland mina resultat på TDB? Vi hoppade i alla fall 110 och 120, båda hästarna. Corle var riktigt, riktigt fin den här tävlingen. Resultatet blev 0+4 i 110, jag rev ett hinderstöd med benet... Tiden hade med facit i hand inte räckt till någon placering ändå så det gjorde väl inte så mycket, men störigt var det! Nästan lika störigt är resultatet i 120, där vi rev första hindret och rundan i övrigt var superfin och kändes väldigt enkel. Även Loppi var till omhoppning i 110, men där hade vi ett eller två ner, tror att vi rev både in och ut i kombinationen som var sista. Sen gjorde jag en favorit i repris och rev första i 120 igen... Någon bom till föll, jag minns faktiskt inte. Höjden är i alla fall den här hästens minsta problem! Men det var svårt för mig att ställa om mellan två så pass olika hästar, tävlingarna blev väldigt stressade och mina fogar började göra ont, därför bestämde jag mig för att endast åka med en häst åt gången.
 
Eftersom jag nu hade bestämt mig för att sälja Loppi var det hon som fick åka på nästa tävling, 115 och 120 hoppade vi då. Bra rundor med lite oflyt och någon ryttarmiss.
 
Det blev den sista tävlingen för mig och Loppan, jag tyckte det räckte med hoppningen som blev på provridningarna. Nu var jag dessutom för tjock för kavaj så jag fick hålla mig till lokala klasser.
 
Det kanske ser lite roligt ut i resultatlistan, men starten efter gick på blyga 90 cm, detta bara för att jag ville testa på inverkansridning. Corle nollade (som tur var, annars hade jag fått skämmas haha!) och poängen räckte till en fjärdeplats. Jag fick kritik för att jag var för upprätt vilket jag ställde mig ganska frågande till men så är det ju med bedömningssport. Rebecka och hennes hästar var nere och hälsade på den helgen så hon och hennes söta Fellino var också med.
 
Även de två sista tävlingarna innan mitt uppehåll gick bra, 105 och 110 med 4 resp 0+0 fel och en tredjeplats samt 100 och 110 där vi red på 0+0 i båda, utanför placering i 100 och en femteplats i 110. Totalt sett åkte Corle hem utan rosett från bara en enda tävling på hela första halvåret!
 
Sedan tog Emelie över tävlandet ett tag, planen var som tidigare nämnt att han skulle ta det lite lugnt men han var så jäkla GLAD varje gång han fick komma ut så vi körde på. De gjorde 6 starter i 100-110 vara två med resultatet 0+0 och placering, 4 fel i resterande. Han gick också seniorcupen och gjorde en start i dressyr med sin extramatte.
 
Sedan A föddes har jag gjort tre starter i hoppning själv, alla tre i Allsvenskan och på höjden 100 och haft ett ner i varje. Retligt som bara den!
 
En enda start i dressyr hann vi med, jag som trodde att det skulle bli mestadels dressyr i år pga graviditeten men tvärt om så kunde jag knappt använda dressyrsadeln eller rida så mycket i trav. Jag var nöjd, hur fördelningen av poängen såg ut har jag skrivit om för inte så länge sedan.
 
Nu ser jag fram emot 2016! Jag hoppas på färre starter i 100 och fler i 120, haha.




Eliten och hästarna

Ett argument jag ofta hör och läser, och själv använder ibland, för att motivera olika saker vi gör för/med/åt våra hästar är att det är så eliten gör.
Oavsett vilken nivå vi är på så vill väl alla vi som på något sätt satsar på ridsporten ge våra hästar de bästa förutsättningarna, då använder vi gärna eliten som förebild. Problemet för mig är då det att eliten inte nödvändigtvis gör det som är bäst för hästen, utan för prestationen.
Vi som tillhör bredden och har en eller ett par hästar utöver jobb eller studier är långt från eliten på så många plan och med den inblick jag har tycker jag att vi kan erbjuda våra hobbyhästar något bättre.
Missförstå mig rätt, på vissa sätt har elitens hästar ett bättre liv. De rids av bättre ryttare, har toppunderlag, kollas noga av de bästa veterinärer, massörer, hovslagare osv. Mycket av detta är lätt att efterapa, särskilt enkelt är det att investera i de bästa av de sistnämnda. Vi kan rida otaliga timmar för tränare och ständigt jobba på att bli bättre. (Tyvärr väljer många ändå andra vägar. Snålar med vård och underhåll, sätter på ett hävstångsbett eller hjälptyglar, frågar i Facebook-grupper istället för att rida för tränare et cetera, men det är en helt annan historia. Det borde vara krav på kunskapsprov och ordentlig buffert för att få köpa häst.)
Men få av dessa hästar får chans att verkligen vara hästar. Gå hela dagen i stor hage ihop med andra, tillgång till grovfoder större delen av dygnet, leva livet som de är skapta för. Detta splittrar mig lite. Jag förstår utan förbehåll att Marcus Ehnings hästar inte kan gå barfota i flock på sommarbete. Jag förstår det helt och hållet! Det jag inte förstår är varför så många hobbyhästar får gå ensamma i hagen och stå på box 18 h per dygn.
Allt eliten gör är inte bra, allt eliten gör är inte för kärleken till hästar.

En av mina stora förebilder inom toppskiktet är Luciana Diniz. Hon rider på ett väldigt sympatiskt sätt och verkar tycka om sina hästar på ett sätt man oftare ser på ridskolan än i världscupen.
Jag siktar inte på världscupen. Jag siktar på att känna samma glädje över hästen och ridningen. Jag siktar på att kunna hitta samma sympatiska, okomplicerade ridning. Jag vill inte vara en del av eliten, även om jag hade haft kapaciteten, för jag är inte villig att utsätta mina hästar för de kompromisserna i deras vardag som det skulle innebära.

Luciana Diniz skrittar in på banan för att rida omhoppning i top 10-finalen - på lång tygel.






Julhälsning från oss


Och så den alternativa bilden:






Det går framåt!

Idag, gång nr 7, har vi skrittat lösa för första gången! 😃
Det är alltid lite spännande att koppla bort livlinan första gången men det gick jättebra. Vi kunde stanna, starta och styra, även om precisionen var lite sådär. 😁
Jag trodde inte att jag skulle kunna knäppa jackan med säkerhetsvästen under med det gick faktiskt! Lite väl tight och inte så värst smidigt bara.
På min instagram finns en liten filmsnutt, heter equilina där! 😊

Imorgon är tanken att vi ska prova gå bort till ridbanan, det är rätt slirigt i gräset och jag vill inte att han drattar omkull. Han har aldrig varit på den ridbanan så det ska bli intressant att se hur han reagerar på det!




Intressant

Läste denna intressanta artikel från Hippson. Jag trodde nog att de allra flesta tävlingsryttare, oavsett nivå, analyserar och räknar sina foderstater, men så låter det ju inte i artikeln. 
För mig är det en självklarhet att analysera och räkna, lika självklart att sedan kombinera beräkningen med att "fodra på ögat" och se hur det stämmer. Efter ett tag lär man sig vad varje häst behöver och då blir det ännu lättare att räkna.

Hur gör du?




Paket till mig!

Idag (eller egentligen i fredags men jag har inte hämtat ut det förrän idag) kom paketet från Skara med grejerna jag vakde ut för mina vinstpengar. Jag spenderade orimligt mycket tid på att bestämma mig! Detta blev det till slut:
- Gummityglar från Dyon
- Flughuva från Eskadron
- Applikator till Hot-fix samt två påsar med stenar till den.
Summa 997,- :-)
 




Favourite brands - Spooks

För den som följt mig ett tag och tittat närmare på mina bilder är det ingen hemlighet att jag är ett stort fan av Spooks. Äntligen ett märke med figursydda kläder som inte slutar i navelhöjd eller mitt på underarmen! Feminin design som lyckas kombinera en klassisk look med utstickande detaljer, precis min stil.
Jag har under åren samlat på mig en hel del Spooks-grejer och är inte säker på att jag fått med allt på dessa bilderna, haha. Edit: Glömde ett armband. Jag skriver modell på de grejer jag vet!
 
Jacka Martha
Fleecetäcke Crown
Stövlar
Väst Chalet
Fleece Lexington
Kavaj Showjacket
Tävlingspiké Kimi Sequin
Topp Matilda
Schabrak och luva, gammal modell
Schabrak Crown
Mössa
Stövelstrumpor Sox
 
Hoodie Evi
Väst Snoop
Stövelstrumpor Sox star
Bälte
Halsduk
Kavaj Luna
Keps
Topp Frieda
Pannband
Schabrak Crown
Flughuva Crown
Ridbyxor Ricarda Full Grip
 
Väst Chalet
Jacka Greta
Kavaj Classic
Tävlingspiké Kim
Piké
Fleece Lexington
Stövelstrumpor Sox
Jacka La Paz
 
 




Individer

När jag bloggade om Corles inridning för snart 5 år sedan fick jag en del (anonyma, naturligtvis) kommentarer om att jag gick för fort fram, att han skulle bli förstörd osv. Alla som sett honom vet ju att detta är helt sant, han är verkligen svårriden och litar inte på någon ;-)
I verkligheten var det så att Corle är en av de absolut mest okomplicerade hästar jag varit med och ridit in, och jag har varit delaktig i omkring 50 inridningar. Det bekom honom verkligen inte det minsta! Och om hästen är chill finns det inget att vänta på, han blev bara uttråkad av skrittandet och försökte äta på linan. Nu höll vi ändå en ganska normal takt, 2-3 veckor efter att jag satt upp första gången galopperade vi lösa.
 
Med Kotten är det annorlunda. Han är mycket mer känslig än Corle, och framför allt rätt så bakskygg. Nu var Corle betydligt mer hanterad än Kotten när jag började inridningen vilket säkert spelat en del roll, men över lag är Corle mer laid back och har varit sedan födseln. Kotten är megasnäll och jag tror inte att han kommer göra något, men han blir lätt spänd och vill se allt som händer, lite knepigt när man sitter på ryggen. Samtidigt är han väldigt förtroendefull och slappnar av snabbt av när man klappar lite på honom så det känns väldigt hoppfullt.
Nu har jag fått hjälp tre dagar i rad, första gångerna sedan kastreringen för nästan en månad sedan. Första dagen var han väldigt spänd och det tog en stund bara att komma upp för han vände sig mot mig så fort jag stod på pallen. Andra dagen var han lite mindre spänd och igår kunde jag till och med styra lite, gå på långt grimskaft och starta/stanna nästan själv. Det var sjätte gången jag satt på honom, och vi har fortfarande "bara" kommit till skritt med ledare, jämfört med gång nummer åtta jag satt på Corle på filmen ovan. Men vi har ju ingen brådska, det får ta den tid det tar. Det värsta som kan hända är ju att han blir skrämd, därifrån är det en låååång uppförsbacke.
 




Lägesuppdatering

Här ekar det! Inte för att jag saknar inspiration, utan mest för att jag inte tagit mig tid att sätta mig ner och skriva. Lite kort då, Corle vilar som han alltid gör i december. Det som skulle blivit vår sista start för året blev inställt pga skitväder och skitbihålor. (Jag har brottats med bihålebesvär under en lång tid och det bestämdes nyligen att jag ska opereras, tyvärr blir det inte förrän efter nyår.) Jag är supertaggad inför nästa säsong och har redan börjat planera tävlingssäsongen, tänkt ut nyttiga övningar och lägga upp mål. Vi hann inte riktigt komma tillbaka till vårt bästa innan vilan vilket både är frustrerande och sporrande på samma gång, vi ska dit och vi ska vidare!
Med Kotten har jag precis återupptagit inridningen, han kommer kräva lite mer tid än Corle vilket jag har tänkt skriva ett eget inlägg om. Nu blir det bara ett par pass till innan han också får vila från ridning ett tag, förhoppningsvis kan vi få lite rutin på löshoppningen snart så han blir väl förberedd inför ett eventuellt treårstest.
Så just för tillfället är det inte mycket till ridning, även om jag testade att styra lite på Kotten idag, men jag har ändå en del saker att dela med mig av när tid infinner sig.
 
 
 




Änglahäst ♥

I morse fick himlen en ny ängel när finaste Fame fick avsluta sina dagar, 4 månader innan sin 19-årsdag. Hon fick kolik igår och först såg det ut att släppa men i morse blev hon sämre och fick somna in för att slippa ha mer ont. Jag tycker så himla synd om W som ridit henne de sista åren och de har verkligen utvecklats så fantastiskt fint ihop! Ni som har mig på Facebook har säkert sett filmen från deras hoppträning i veckan då de seglade över höga hinder hur lätt som helst.
 
För er som inte följt hela resan så fick (fick som i övertog ägarskapet utan betalning, vi missbrukar ordet "fick" lite inom hästeriet) jag Fame från hennes och Sawannas uppfödare 2008, hon var då oridbar och ärligt talat fruktansvärd att hantera. För att beskriva vilken typ av häst hon var: första gången någon satte en sporre i sidan på henne så vände hon sig och högg den tjejen i benet. En vilja av stål hade hon, men med massor av tid och hårt arbete förändrades hon långsamt från att avsky människor till att bli en riktig arbetsmyra (även om det ändå alltid var på hennes villkor). Jag valde av den anledningen att låna ut henne när jag blev gravid och inte kunde rida så mycket som hon ville. Hon såldes 2012 till hemmet där hon nu fått avsluta sina dagar och har där tävlats av en junior med många fina resultat, men framför allt var hon älskad och togs omhand som den drottning hon själv ansåg sig vara.
 
Dagen vi hämtade henne, alla var lika förvånade över att vi 1: öht fick in henne i transporten och 2: att det inte ens tog 10 minuter.
Första dagen i hagen hemma hos oss. Sawanna är vacker som alltid, en liten Corlehäst tuggar underlägset och bakom Fame kikar en annan änglahäst fram, Callis.
Januari 2009, då jag började rida henne utan övervakning och vi oftast gick åt det hållet jag hade tänkt. Just detta passet tog vi våra första spång ihop, de gick över en liten stock här på ängen.
Sawanna och Fame, båda födda 1997 med ett par dagars mellanrum. Samma uppfödare och samma pappa.
Första gången vi hoppade "på riktigt", våren 2009.
Första eller andra gången vi var på P&J, sommaren 2009.
Hon lånades av min vän Emelie för att vara Barbiehäst i en show på Flyinge, även detta 2009 om jag minns rätt.
Bus i hagen 2010.
Vår sista start ihop.
På tävling med sin fodervärd.
Dagen hon såldes.
 
Tack för allt. Tack för att du lärde mig hur stort mitt tålamod är. Tack för att du lärde mig vad som händer när det tar slut. Tack för att du lärde mig att det finns många vägar att gå. Tack för att du aldrig riktigt lät dig tämjas utan visade att det går ändå, med rätt verktyg. Tack för att du var du ♥