Träna på det som är svårt

Jag älskar att tävla. Inte så mycket för att jaga blå-gula rosetter, utan för att få ett kvitto på att arbetet jag gör hemma och på träning fungerar och ger resultat. Tävling ska kännas enkelt och roligt, jag vill känna att hästarna är klara över uppgiften och att jag med min ridning kan presentera den på ett bra sätt, att vi åker hem nöjda, glada och stärkta. Jag lyckas ofta, måste jag säga! Men allt är inte enkelt.
 
Det jag tycker är svårast med Corle, och som faktiskt varit riktigt ångestladdat ett tag, är att se distanserna. Han är ingen häst som själv måttar och taxerar, han gör som jag säger. Honom hoppar jag ganska sällan hemma, utan håller mig till cavaletti och möjligen serier, och sköter hoppningen ihop med tränare. Varför? För att cavaletti är enkelt. Det kan vi. Corle är en mästare på serier, får han en lång radda med bommar och hinder på linje så går han enkelt och balanserat genom det hela och avslutar alltid med ett fantastiskt språng ut från alltihop. Så enkelt. Men inte alls det vi, jag, behöver träna på. Jag måste rida mer "ensamma" hinder, riktiga hinder, och våga lita på min avståndsbedömning. När det var som värst förra året (detta är nog inget jag pratat om med någon speciellt mycket, bara min tränare) kunde jag få en stark ångestkänsla bara av att vända upp mot ett meterhögt räcke. En meter är ingen höjd för en häst med en mankhöjd över 160. En meter kräver inte speciellt mycket av varken häst eller ryttare. Men det blev någon slags prestationsångest: måste ge hästen optimala förutsättningar, vill inte att hästen ska slå sig, måste se en distans och helst låååångt innan hindret. Ser en distans. Eller? Nej, det blir nog inget bra. Ångrar mig. Sitter i skitenIstället för att se till att hästen är framme, galoppen är där, och bara hålla rytmen. Håll rytmen, så löser det sig. Ge fan i att börja ratta och förstöra! Lita på galoppen, lita på känslan.
 
Med Loppi är det lite tvärt om. Där är jag inte ett dugg orolig. Hon löser det. Hon hoppar lika glatt oavsett vad jag försöker förstöra. Med henne blir problemet nästan det omvända, hon kan ju bäst själv så då kan hon väl köra sitt race, tycker hon. Hennes race innebär ofta lite, lite för långa galoppspräng bara, och att jag ibland fått känslan av att vi inte är på väg mot samma hinder (sväng, fortsätt sväng, sväng, SVÄNG!). Även om problemet är lite omvänt är lösningen den samma. Känn att hon är framme, galoppen är där, håll rytmen.
 
De är två extremt olika hästar, och jag har sagt det förut men det är jättesvårt för mig att ställa om mellan dem. Idag har jag tänkt att de ska få träna på precis samma sak. Två hinder på linje, hålla rytmen, lika långa språng hela tiden. Inte backa, inte rida iväg. Träna på det som är svårt. Inte bara på det vi redan kan.
 
Hindren har äntligen fått komma ut för säsongen!