Träna på det som är svårt

Jag älskar att tävla. Inte så mycket för att jaga blå-gula rosetter, utan för att få ett kvitto på att arbetet jag gör hemma och på träning fungerar och ger resultat. Tävling ska kännas enkelt och roligt, jag vill känna att hästarna är klara över uppgiften och att jag med min ridning kan presentera den på ett bra sätt, att vi åker hem nöjda, glada och stärkta. Jag lyckas ofta, måste jag säga! Men allt är inte enkelt.
 
Det jag tycker är svårast med Corle, och som faktiskt varit riktigt ångestladdat ett tag, är att se distanserna. Han är ingen häst som själv måttar och taxerar, han gör som jag säger. Honom hoppar jag ganska sällan hemma, utan håller mig till cavaletti och möjligen serier, och sköter hoppningen ihop med tränare. Varför? För att cavaletti är enkelt. Det kan vi. Corle är en mästare på serier, får han en lång radda med bommar och hinder på linje så går han enkelt och balanserat genom det hela och avslutar alltid med ett fantastiskt språng ut från alltihop. Så enkelt. Men inte alls det vi, jag, behöver träna på. Jag måste rida mer "ensamma" hinder, riktiga hinder, och våga lita på min avståndsbedömning. När det var som värst förra året (detta är nog inget jag pratat om med någon speciellt mycket, bara min tränare) kunde jag få en stark ångestkänsla bara av att vända upp mot ett meterhögt räcke. En meter är ingen höjd för en häst med en mankhöjd över 160. En meter kräver inte speciellt mycket av varken häst eller ryttare. Men det blev någon slags prestationsångest: måste ge hästen optimala förutsättningar, vill inte att hästen ska slå sig, måste se en distans och helst låååångt innan hindret. Ser en distans. Eller? Nej, det blir nog inget bra. Ångrar mig. Sitter i skitenIstället för att se till att hästen är framme, galoppen är där, och bara hålla rytmen. Håll rytmen, så löser det sig. Ge fan i att börja ratta och förstöra! Lita på galoppen, lita på känslan.
 
Med Loppi är det lite tvärt om. Där är jag inte ett dugg orolig. Hon löser det. Hon hoppar lika glatt oavsett vad jag försöker förstöra. Med henne blir problemet nästan det omvända, hon kan ju bäst själv så då kan hon väl köra sitt race, tycker hon. Hennes race innebär ofta lite, lite för långa galoppspräng bara, och att jag ibland fått känslan av att vi inte är på väg mot samma hinder (sväng, fortsätt sväng, sväng, SVÄNG!). Även om problemet är lite omvänt är lösningen den samma. Känn att hon är framme, galoppen är där, håll rytmen.
 
De är två extremt olika hästar, och jag har sagt det förut men det är jättesvårt för mig att ställa om mellan dem. Idag har jag tänkt att de ska få träna på precis samma sak. Två hinder på linje, hålla rytmen, lika långa språng hela tiden. Inte backa, inte rida iväg. Träna på det som är svårt. Inte bara på det vi redan kan.
 
Hindren har äntligen fått komma ut för säsongen!




För tre år sedan

Corle 4 år på sin första hoppträning ♥
 




Han fick lite behandling bara

Vi är många som låter en veterinär kolla igenom hästarna regelbundet utan föreliggande fel, helt enkelt för att förekomma istället för att förekommas. En sak slår mig dock, ofta, när jag läser om hur det gått. Ja, faktum är att jag läser mer än jag hör om det, för vad jag vet har jag ingen i min bekantskapskrets som agerar såhär.
Man hittar "inget" och hästen är superfräsch, behandlar något litet fynd (som uppenbarligen är inget), hästen tar det lite lugnt några dagar och sedan kör vi på som förut.
Alltså... what? Är veterinärerna så sprutglada och/eller pengakåta, ägarna så korkade eller d) all of the above? För jag kan väl knappast vara den enda kunden till en veterinär som inte behandlar "inget"? Eller som sprutar just in case? Faktum är att jag inte har en enda behandlad häst, jag är till och med ganska osäker på vad som menas med "behandla". Men detta är inte det värsta i sammanhanget. Nej, det värsta är den sista delen. Tar det lite lugnt och kör på som förut. Prio 1 om hästen måste behandlas, i värsta fall regelbundet, är väl att ta reda på varför?! Samma tendenser ser jag när det gäller behandling av massör/equiterapeut/vadmannuvillanvända. Det är fullt accepterat att hästen kräver regelbunden behandling för att fungera, men det yttras inte en tanke på varför det behövs eller vad man ska förändra för att förhindra att problemet återuppstår.
Istället för att fråga när man ska komma nästa gång borde första frågan vara vad kan jag göra för att förhindra att historien upprepar sig?
 
 




Corle i Eslöv

 




Balousan i Eslöv

 
 
 




Tävling 18/4

Tävling igår igen, just för tillfället orkar jag inte skriva några längre analyser för jag har åkt på världens förkylning :-(
 
110: Sade redan efter bangången att omhoppningen inte passade mina hästar eller min ridning, tvära svängar med hinder snabbt ur sväng gör det svårt att hålla rytmen. Båda hästarna nollade grunden, Corle var felfri i omhoppningen men JAG rev haha! Vi kom jättenära på en oxer och han försökte lösa det med att hoppa lite åt vänster, och det hade gått jättebra om inte mitt smalben dragit i det bakre stödet. Balousan fick ett frambensfel på ett räcke som jag försökte ta lite för snett samt för trångt i sista kombinationen där jag pga hur det var byggt inte fick något annat att välja på än att rida på framåtläge och då blir det jäkligt trångt för henne. Inte mycket att säga om det, vi håller fortfarande på att lära känna varandra.
 
 
120: Banan passade Corle bra, ganska lätt för en 120 med bara en tvåkombination. Annars brukar det alltid vara två tvåkombinationer eller en trekombination! För Balousan var det debut på höjden, tyckte att banan borde passa även henne men visste att jag skulle få ta tillbaka ordentligt på linjerna, särskillt de som var i riktining mot en viss liten brun häst med stor bläs och vita ben... Nästa tävling ska jag åka med henne själv eftersom Corles enorma dragningskraft verkar ställa till det lite. Det blir ju lätt så i stall med få hästar! Anyhow, Corle petade ner första hindret, tycker egentligen inte att det fanns någon anledning men både den innan mig och den efter rev på samma sätt, troligen något med det hindret som vi ryttare inte uppfattade. Resten av banan var han en tiger och det kändes plättlätt. Roligt :-) Balousan började på samma sätt, hon kom dock lite lite för nära och är inte lika kvick fram som C. Sedan blev det en miss i kombinationen som jag hade lite på känn när jag gick banan. Den låg på böjt spår med 6 språng från hindret innan och trots att jag tog ut bågen ordentligt och tyckte att jag tog tillbaka så kom vi in på 5,5 språng och styrde förbi B-hindret, gjorde en 8 och red på igen. Denna gången kunde jag välja en rakare väg och då var det inga problem. Resten av banan flöt på fint, lite tråkigt att resultatet blev 16 fel bara.
 
 




Styrketräning

Denna övning bygger vidare lite på den förra, men fokuserar nu mer på styrketräning än lydnad.

Detta är en övning som passar de flesta, anpassa höjden på studsarna efter ekipaget. Den här gången har jag inte angivit några avstånd, avstånden mellan studsarna är 3 m för normalhästen och avstånden mellan de olika små serierna kan anpassas efter vad man får plats med, från ca 4 språng och uppåt.
Du behöver: 8 st hinder (bygg gärna kryss) och 4 st sockerbitar/bommar.
Syfte: Tränar hästens styrka, kvickhet och kordination samt er förmåga att hålla rytmen, passa på att träna din egen sits! 
Genomförande: Rid alla möjliga vägar mellan studsserierna och försök bara hålla samma rytm hela tiden.




Raise the bar

Det diskuteras nu och då hur nivån på hoppsporten ska höjas, bland annat infördes som bekant stilbedömning på ponny-SM för ett antal år sedan. Nu var just det införandet tämligen klumpigt utfört, men jag tror på tanken! Jag tror inte en enda av oss varit på en lokal hopptävling utan att någon gång få lite ont i magen över bristen på goda grunder.

 

Hur ska man då komma ifrån detta och föra utvecklingen framåt? Givetvis har jag ett par idéer.

 

Dressyrkval. Min favorit. Kanske behöver bedömningen och programmen anpassas något, men generellt så kan jag tycka att styr man inte runt en LC på minst 60% så är man inte redo att styra runt på en meter höga hinder heller. Långsiktigt hade detta inte bara höjt nivån på grundridningen utan även bidragit till högre hållbarhet på våra hästar genom en större förståelse och medvetenhet kring endamålsenlig form och balans.

 

Stilbedömning. Jag hade jättegärna testa på stilbedömning/inverkansridning! Men än så länge verkar det förpassat till ponnytävlingar eller 90-klasser. Varför? Ett stil-SM på 110-120-nivå för oss som inte rider svår klass hade varit något!

 

Kval. Som det är nu behöver man inte kvala till högre höjd förrän i 130, men kanske ska det införas redan på 110-120?

 

Nedklassning. Har du blivit utesluten i låt säga 6 av dina senaste 10 starter på en viss höjd, eller kanske de tre senaste starterna, inträder startförbud på höjden under tex 2 månader.

 

Utöver detta tycker jag att domarna ska bli hårdare när det kommer till ryck och slag. Det är betydligt bättre idag jämfört med bara för några år sedan, men fortfarande kommer alldeles för många undan med framför allt slitande i tyglar, och vad gäller bestraffning med spö stannar det ofta vid muntlig tillsägelse. Men vad hjälper det hästen, när ryttaren för femte tävlingen i rad blivit ombedd att ta det lugnt med spöet? Och kan man pryla upp hästen på en tävlingsbana, inför så många åskådare, hur går det till hemma?

 

Jag värnar enormt om våra hästar och tror att det finns en hel del att förbättra och utveckla på alla nivåer, något vi alla vinner på i längden. Detta är bara en del, ett steg på vägen. Tyvärr kommer väl knappast något av det bli verklighet inom någon överskådlig framtid.





Lillasyster

Inatt, på dygn 349 (!!) kom hon äntligen, Corles och Kottens lillasyster! Ett fuxfärgat stoföl e: Armani Code - Rambo - Caracas. Eftersom Sawanna är utlånad är det inte min fina fölunge, jag kan jag inte ens ta åt mig äran för den underbara bilden. Meeeen eftersom jag själv bara får hingstföl får jag väl köpa den här lilla prinsessan haha!




Hasslebos Lanzelot

Valack f 2010 e: Ugglebackens Kavat - Tyros Storm of Lambridge - Speyside Golden Suntan uppf: Hasslebo Stuteri

Lanzelot är vår urmysige lilla minishettis. Han älskar uppmärksamhet och all typ av pyssel och mys.Lanzelot är en piratponny, tricktränad och rids eller tömkörs sporadiskt.
 
 
 




Cortau T (SWB)

Hingst f 2013 e: Corriendo Tau - Rambo - Caracas

Kotten är min andra egna uppfödning och således Corles lillebror. De är väldigt lika på alla sätt och vis, största skillnaden är färgen. Med multitaskande Sawanna till mor och dubbeldiplomsbelönade Corriendo Tau till far är forhoppningen stor att även Kotten ska kunna prestera i både hoppning och dressyr när tiden är inne. Tills dess går han i flock på kuperad lösdrift och lever livet!
 
 
 




Sawanna T (SWB)

Sto f 1997 e: Rambo - Caracas - Utrillo. Uppf Annlis Jönsson, i min ägo sedan 2002.
Mitt hjärta ♥ Jag fick Sawanna som oriden 5-åring, min första storhäst. Tillsammans har vi massor av placeringar och tävlingar upp till 125 hoppning, gjort ett par starter upp till LB dressyr med placering i ca hälften och gjort ett par starter i fälttävlan. Tyvärr satte en gaffelbandsskada stopp för en fortsatt karriär och hon är nu avelssto på heltid. För sina prestationer är hon belönats med titeln selektionssto. Hon har ett helt fantatiskt psyke vilket hon också verkar ha fört vidare till sina avkommor.
Avkommor:
Corleano T -08 e: Aerline H
Cortau T -13 e: Corriendo Tau
Ofödd -15 e: Armani Code
 
 
 




Balousan (OLD)

Sto f 2004 e: Baloubet du Rouet - Sandro - Palermo. Imp Tyskland, uppf: Gestüt Lewitz (Paul Schockemöhle)
Balousan köpte jag, lite på impuls, hösten 2014 nästan bara pga stammen, vilken DRÖM! Hon har tidigare varit avelssto i Tyskland, kommit till Sverige och tävlat upp till 110 cm. Loppi är som enklast att rida inne på en tävlingsbana, vid markarbete får man som med många ston stryka henne lite medhårs ;-) En tuff brud i lyxförpackning som inte verkar banga för något!
 
 




Corleano T (SWB)

Valack f 2008 e: Aerline H - Rambo - Caracas

Corleano, Corle, Corven. Kärt barn har många namn. Corle är min första egna uppfödning som jag också tagit fram själv. Som 5-åring gick han Breeders Trophy i hoppning och placerade sig i varenda start i LB dressyr, han har gått 125 hoppning och LA dressyr. Corle är alltid glad och tycker generellt att vita saker, solstolar som hästar, är läskiga.
 
 
 




Dessa jäkla byten

Min abslout svagaste punkt med Corle är utan tvekan bytena. Vi får bara inte till dem! Under sina snart tre år på tävlingsbanan har han blivit korsgaloppernas mästare, byter fram men inte bak. Jag har tagit hjälp av min tränare både från marken och i sadeln, jag har satt en "bytesexpert" på honom, han är kollad av veterinär och massör, vi tränar styrka, lydnad och smidighet, enkla byten sitter som en smäck, han byter över bom, förvänd galopp är busenkelt men vid rena byten är det stopp. Eller helt stopp är det inte, höger till vänster funkar kanske varannan/var tredje gång (med mycket noggranna förberedelser!) men vänster till höger funkar typ... aldrig. En gång på 10 kanske.
Vi lade ner bytesträningen helt i höstas för vi kom inte vidare och Corle blev bara stressad, men det funkar ju inte riktigt heller. Vi måste kunna byta! Och vi måste kunna byta utan ett halvt varvs förberedelser. Jag vet bara inte riktigt hur vi ska göra det, och det verkar inte som att min tränare har fler idéer heller. Tilläggas bör att jag under den här tiden lärt in byten på flera andra, några betydligt mindre välridna, hästar!
Man får absolut inte sitta och nöta med Corle, att sitta på en åtta och byta över cavaletti till exempel får man göra max ett par varv, sen blir det pannkaka och korsgalopp där också.
Nu har jag en idé på en enkel övning som basically är en bom mellan mitten och hörnet på långsidan och går ut på att rida halvt igenom, komma ut på spåret i förvänd galopp och förbereda och sedan göra bytet över bommen och förhoppningsvis få lite hjälp av hörnet efter, att han själv vill byta liksom. Vi får se hur det går!
 
 




När Lanzelot blev piratponnyn Kapten Ludd

Sista bilden som finns på Lanzelots högeröga, tagen 4 dagar innan olyckan.
 
29 juni 2014, fy fan vilken kväll...
Vi kom hem sent, hade varit på födelsedagsfirande och klockan var nästan midnatt när jag gick ut för att ta in hästarna. Lanzelot väntade redan vid grinden, inget ovanligt med det, men när jag skulle sätta på grimman ryggade han ett par hastiga steg. Jag suckade lite åt honom och gjorde ett nytt försök, då stod han still. Precis som vanligt tog jag tag om pannluggen för att "dra fram" den då den gärna följer med nackstycket bak och täcker ögonen. Men... det gick inte. Pannluggen satt fast i något. Jag gick runt på andra sidan hästen och synen som väntade ska jag bespara er från att återge mer detaljerat än att ögat hängde utanför sin håla, söndertrasat, och pannluggen hade fastnat i kladdet. Chockad och gråtandes ringde jag in till M och sa att han måste komma, under tiden ledde jag in hästarna i ljuset. Jag tycker att ögon är väldigt läskiga i normala fall och bad M titta närmre, om jag verkligen sett det jag trodde. Tyvärr bekräftade han just det och jag fick ringa till närmsta veterinär med jour.
Det tog nästan en timme innan veterinären kom, världens längsta timme. I korta drag bekräftade han vad vi sett, ringde till regionens djursjukhus för konsultation och gav Luddelot smärtstillande. Enligt djursjukhuset går det mindre ont om själva ögat är punkterat än om det är helt, en klen tröst må jag säga, och eftersom det ändå inte skulle kunna räddas ihop med att klockan var halv två natten mot måndag tyckte de inte att vi behövde komma in. De kunde operera honom på måndagen, men bara operationen skulle gå loss på 15-20' och ponnyn är oförsäkrad, dessutom har jag ett något skadat förtroende för djursjukhuset sedan Corle föddes. Vi diskuterade med veterinären, han tyckte gott vi kunde sova på saken och höra med en kollega till honom dagen efter vad han tyckte, en kollega jag känner till väl och har stort förtroende för. Ögat skulle ändå inte kunna räddas och han gick på smärtstillande. Sagt och gjort, men jag sov inte mycket den natten vill jag lova.
 
Natten blev till morgon och så snart telefontiden började ringde jag till veterinären som jourvet hade tipsat om. Han ville inte göra någon ruptur (borttag) av ögat i hemmiljö, men jag mig ytterligare ett namn att ringa till. Sagt och gjort. Jag ringde, jag grät, jag berättade om djursjukhusets prislapp, att ponnyn var oförsäkrad och "värdelös" och att vi inte bestämt oss för om vi skulle lägga pengarna på en operation eller inte. Den här veterinären driver en helt egen klinik som är hyffsat nyöppnad och han ville hjälpa oss. Ca 12-15' skulle operation gå på hos honom, allt som allt, vilket totalt sett skulle innebära halva kostnaden mot djursjukhuset. Jag bestämde mig direkt och vi bokade en tid på tisdagen. Vid det här laget hade I vaknat och undrade varför jag var ledsen. Jag förklarade som det var, att Lanzelot skadat sitt öga och måste åka till sjukhuset. Då vill jag följa med! svarade hon blixtsnabbt. Så klart hon skulle få följa med, lilla hjärtat 3 år gammal ville hjälpa sin ponny ♥ Samma eftermiddag packade jag in oss alla och styrde bilen mot kliniken där Lilleludd skulle opereras.
 
Ponny incheckad på kliniken, det som hängde ut är avskuret och ögonhålan är igensvullen som på en boxare.
 
Operationen gick bra, uppvaket gick bra, eftervården gick bra. Jag tog stygnen själv när det var dags, ganska nervöst och ganska svårt på en inte så stillsam yster fyraårshingst.
 
Ögat ett par dagar efter operationen och en liten kille som tyckte att Metacam var metamums!
 
I augusti samma sommar blev han förresten valack. Vi vet inte hur skadan uppkom, men mest sannolikt har han fått en smäll av Corle. Corle sparkas inte, så antingen är det ett busryck som tagit riktigt olyckligt, eller så har Lanzelot varit ordentligt jävlig mot honom (vi hade brunstigt sto i stallet vid det här tillfället) och även världens snällaste och tåligaste C har nått en gräns. We'll never know, men oavsett så är han lite mindre terrorist mot Corle sedan kulorna rök.
 
Fortfarande samma mysgurka, med eller utan högeröga.
 




Hur man skapar ett lastningsproblem

- Träna inte i förväg. Koncentrera lastningen till när du är lite stressad och har tider att passa, gärna på väg till tävling eller akutbesök hos veterinär.
- Ta inte hjälp av någon som kan. Hur spännande blir det om du har hjälp av någon som kan läsa hästen och vet hur man parerar på ett bra sätt för att göra framsteg? Mycket bättre med en aggressiv vän eller ännu bättre icke hästvan förälder! Allra helst ska medhjälparen göra helt fel saker i helt fel moment också.
- Säg en sak och mena en annan. Det här med att hästar läser kroppsspråk bättre än läpprörelser kan på ett effektivt sätt förhindra att en enda hov placeras på rampen. Matcha med att belöma när den gör fel eller delat ut lite random ryck och slag för fullständig förvirring.
- Hävda envist att det är ett transportrelaterat problem. Hästen är naturligtvis extremt lätthanterad i all övrig hantering. Det är bara i samband med lastning som den glömmer att tryck i nacken betyder "följ med" och den lilla detaljen att man inte får gå över eller slå mot människor. Stora lådor skapar minnesluckor hos hästar, ett känt problem.
- Använd nästa andetag åt att hävda att hästen inte alls är ett dugg rädd. Att många är tämligen introverta i stressade situationer är en myt. Visas inga ögonvitor, uppspärrade näsborrar och darrande ben är hästen trygg och lycklig.
 
Varför anlitas tränare för ridning men inte hantering?
 
 




Uppföljning - Jakten på det perfekta tränset

För två år sedan skrev jag detta inlägget, och jag tänkte uppdatera med hur det blev. Med lite hjälp av Linda fick jag omsytt ett träns jag redan hade, och det blev perfekt. Jag får ofta frågan vad det är för märke och var det är köpt! Sanningen är att nosgrimman är från ett träns och nackstycket från ett annat, pannbandet skiftar. Inga märkesprylar och inget som säljs längre. Ett unikt träns specialsytt till Corle, helt enkelt ♥ Komplett med namnbricka i nacken om jag skulle glömma vilken häst jag sitter på.
 
 




Balousan i Ballingslöv

100:
Fin häst, rätt ridet av mig förutom att jag skulle rätat upp mig mer på de två hon fick med sig. Lätta bakbensfel, inte mycket att säga om det. Hon får lätt trångt i kombinationer och vi kom lite flygande in.
 
 
110:
Fina fina Loppan ♥ Hon blir lite stark genom svängen till näst sista och jag blir inte klar i handen så vi kommer för nära. Men jag är himla nöjd ändå, hon gör det så lätt för mig!
 




Corle i Ballingslöv

100:
Ja jädrans vad tittig han var! Lite väl pigg kanske? ;-) Som jag skrev innan så är 100 lite i lägsta laget för honom, han hoppar inte alls så väl som han kan. Dagens sämsta runda på många plan, framför allt att han var så jädrans spooky i hörnan längst ner. Omhoppningen är jag riktigt nöjd med! Han är ingen snabb häst men börjar bli rätt så vändbar och har snabb hinderuppfattningsförmåga. Resultatet blev 0+0 fel och en sjätteplacering av 43 startande och mindre än 1 sekund till tredjeplatsen.
  
 
110:
Jättenöjd med rundan! Jag "red på fel häst" till kombinationen första gången och fick omtramp in, Corle kan jag inte lägga på så stort läge utan han vill helst tassa in vilket jag VET, ändå red jag som om jag satt på Balousan. Hästarna är väldigt olika och det är supernyttigt, men svårt för mig att ställa om. I omhoppningen chansade jag på en kort väg in i kombinationen och fick samma skitläge, där hade jag dock inte så mycket annat läge att rida på iom kort väg. Han gör helt rätt som inte räddar mig en gång till! Jag får lära mig rida helt enkelt ;-) Tiden blev förståss långsam, synd för jag hade bättre tryck denna rundan och hade gärna velat se hur det tempot stått sig i konkurrensen. Resultatet 0+7 fel, med jättebra känsla!
 
 




Ballingslöv Horse Show

Tävling igår, årets andra för Corle och årets tredje med Loppi, även tredje tävlingen vi gjort ihop. Förra tävlingen, för två veckor sedan, resulterade i tre placeringar på fyra starter i klasserna 105 och 110, det är både bra och dåligt att börja säsongen på det sättet, ribban ligger högt ;-) Även Loppis första tävling, en 100 avd B, gav rosett med hem. Igår gick båda hästarna 100 och 110, 100 är väl egentligen lite för lågt för Corle men iom att det är tidigt på säsongen kände jag mig inte redo för 120, och Loppi har aldrig gått 120 ens. Dock känns det som att båda två bara hoppar bättre ju högre det blir, båda två har gjort sina bästa rundor i 110 i år!
Resultatmässigt blev det lite stolpe ut, framför allt med Loppi, men så är det bara ibland. En bom trillar så lätt, som jag brukar säga :-) Hästarna kändes jättefina och gjorde BRA rundor båda två, sen är det småsaker i min ridning som ska filas till. Nästa gång skulle jag helst vilja rida 110+115 men det brukar inte vara så lätt att hitta, då lutar det åt 110+120 istället. Vi får se :-)
Filmer och kommentarer om varje runda kommer så snart de är uppladdade!
 
 




Breeders Trophy och 5-årschampionatet 2013

Det senaste som skrevs här innan min nätta bloggpaus på 1,5 år var att Corle kvalat till Breeders Trophy för 5-åringar, för er som inte följt mig på annat håll tänkte jag skriva lite kort om hur det gick.
 
Dag 1:
I went to heaven. Vi startade som nummer 10-12 någonting, min mardröm. Jag ville starta sent och hinna se många innan jag skulle in, istället hann jag inte se en enda förutom den som startade innan mig. Det kanske var lika bra, då red jag på känsla och inte "på andra". Det är bra när jag rider på känsla, för min känsla är bättre än min faktiska kunskap. Och känslan ihop med min fantastiskt försiktiga häst gjorde att vi satte klassens första, och länge enda, nolla. Förstår ni känslan? Förstår ni?! Bara att få rida in i Flyinges stora ridhus med sin första egna uppfödning för att delta i Breeders Trophy, jag som är ingen, var otroligt mäktigt. Att sedan rida i mål och höra: "Jadå! Där satt den!", det går inte att beskriva. Tårarna rann, min älskade lilla supercorv!
 
 
Dag 2:
I came back to earth. Jag började i undertempo, glömde vägen efter första kombinationen och fick svänga alldeles för hastigt, tappade galoppen och rättade det inte i tid. Till sista hade jag väl gett upp lite. 4 ner och ett tidsfel, jag red inte bättre än så. Men se hur han hoppade trekombinationen, vilken häst!
 
 
 




Cavalettiövning

Eftersom jag själv älskar sådana här inlägg hos andra, och dessutom ofta har idétorka, kommer jag försöka lägga upp enklare övningar lite då och då. Förhoppningsvis på en nivå som ska passa de flesta men framför allt för er som rider på samma nivå som jag, upp till 120. Helst ska det inte heller behövas gigantiska utrymmen eller en komplett hinderpark. Hoppas någon uppskattar dem! :-)
Det här är en övning som passar de flesta! Bygg ihop vägarna för att göra en evighetsbana.

Du behöver: 5 st cavalettihinder, låga hinder eller varför inte bommar på marken?
Syfte: Träna på att hålla rytmen och rida på jämna galoppsprång.
Genomförande: Börja gärna med att rida den raka vägen för att känna in distanserna och hitta en jämn rytm med lagom långa galoppsprång. Distansen på 14 m rids på 4 språng och distansen på 17 m rids på 5 språng. Det böjda spåret till det vinklade hindret längst ner på bilden rids på 5 språng och det böjda spåret till det vinklade hindret högst upp rids på 6 språng. Målet är att kunna rida linjerna runt-runt-runt utan att tappa rytmen, att galoppsprången blir längre och längre eller att hästen börjar ta egna initiativ. Helt enkelt en lydig avspänd häst som väntar på nästa lilla hinder!
Överkurs: Lägg in och ta bort galoppsprång, rid den raka vägen på 4+4 språng i båda riktningarna utan att tappa rytmen.
 




Jaha ja

För några veckor sedan damp det ner en faktura på domänen equilina.se i min mail, och då började jag fundera. Ska jag behålla domänen, som inte använts sedan 2013? Ska jag ha den till något annat? Ska jag börja blogga igen tills det dyker upp någon annan rolig idé? Pja, nu sitter jag i alla fall här.
 
Vad har då hänt sedan sist? Well, massor naturligtvis. Corle har gått Breeders och blivit vuxen, Kotten har blivit tonåring, Sawanna är högdräktig, Lanzelot har förlorat ett öga och jag har köpt en ny häst, Balousan. Jag får nog göra varsitt inlägg om dem och lägga i drop-down-menyn.
 
Vi får se vart det här leder, just för tillfället känner jag mig sugen och inspirerad till att skriva, samtidigt vet jag att hästbloggarna inte är vad de en gång varit.
 
So long!