Måndagens markarbete

Denna lilla evighetsövning är vad som står framme på min bana just nu. Det gröna markerar trav och det blå galopp, de raka strecken är bommar på marken och de med små cirklar på kortsidorna är cavalettis.
Jag rider gärna en ganska kort galopp på "kortsidevolterna" och en mer normal på mittvolten. Målet är att hästen ska vara mjuk och avspänd hela tiden och göra balanserade övergångar, som alltid.
 




Breeders Trophy 2017

Så var Breeders över för i år. Mitt enda deltagande i manegen blev som maratonlöpare efter en av hästarna hopphästarnas Rikssto. Hon var väl sådär intresserad av att springa där inne och sänkte sitt resultat från 3-års med 5 poäng. Oh well, livet med unghästar.
Om mitt deltagande i manegen var sparsamt så var jag desto flitigare på mässan, närmare bestämt i Marietorp Ridsports monter. Till min lycka kunde jag smita ifrån emellanåt och titta på alla fina hästar, från montern hade vi dessutom fri sikt på storbildsskärmen i restaurangen. Toppen! Största besvikelsen var nog att Zafferano inte gick till final, jag missade honom i kvalet och hade gärna velat se guldpralinen.
 
När vi ändå är inne på Breeders så måste vi prata om SWB Stallion Trophy. Idéen är strålande, verkligen! Men det blir ganska löjligt när 7-årssegraren också var den enda hingsten med i årgången, kvalet inkluderat, och dessutom hade 8 fel. Kanske borde det vara ett krav att hingsten måste ha ett resultat som räckt till placering i årgången för att hingspriset ska delas ut?
Även i de yngre årgångarna var det få hingstar representerade, i finalerna var det 3 st 4-åringar och 2 st 5- och 6-åringar. Tittar man på dressyren var det inga hingstar med i 6- och 7-årsfinalerna, en 4-åring och 5 5-åringar. Imponerade mest på mig gjorde tveklöst Ike och Total Hope, och domarna höll med.
 
 
 
 
Nu är jag sådär härligt pumpad på motivation att rida ännu mer och bli ännu bättre. Vi hinner med ett par tävlingar till innan det är dags för båda hästarna att ha lite vintervila, Kotten längre än Corle så klart, och nästa år hoppas jag på att åter rida 5-årsklassen på Breeders :-)
 




Extreme horse makover

Inte så extremt kanske, men idag ska Corle klippas och alla ska få nya skor. Jag hatar att klippa men älskar nyklippt, lite samma förhållande som jag har till städning. Prognosen lovar massor av regn så det passar bra med en spa-dag.
Annars rullar det på. Kotten har vilat sedan Breederskvalet (referat kommer för er som inte följer oss på Instagram), han drog till en sko och trampade in en tåkappa i hoven två dagar innan tävlingen vilket jag fullständigt panikade över och knappt kunde sova. Jag har sällan blivit så lättad som när han på eftermiddagen dagen innan tävlingen kommer in med iskall hov och snustorra ben. Som en kompis sa: Det är bara dina hästar som inte blir halta av en sådan sak! Tur i oturen kallas det väl?
Jag ville inte bända av skon och riskera att slita sönder hoven, så när vi lyckats dra ut tåkappan ur hoven tejpade jag fast den i väntan på hjälp för att den inte skulle åka på sned och trampas in igen. Stylish. Silvertejp FTW.
 
 




Lodplan

Något jag alltid börjar fundera på efter varje mästerskap i dressyr (det är i stort sett bara då som jag verkligen tittar på svår dressyr) är det här med form, eftergift och lodplan. Och jag blir alltid lika förvånad. Förvånad över att domarna ser förbi sitt eget regelverk och sina riktlinjer. Förvånad över att ryttarna missar en så pass grundläggande sak. Förvånad över hur det normaliserats. Att hoppryttarna sprätter runt med hästarna bakom lod på gramantyglar är precis lika illa, men på ett sätt lättare att förstå. Deras tävling handlar om att vara felfri och snabb. Dressyr handlar om att visa upp lydiga och välutbildade hästar...

Om vi tar en sådan konkret sak som nosens placering. I TR står det:
"Hästens huvud ska förbli i en stadig position, med nosen något framför lodplanet med en eftergiven nacke som högsta punkt på halsen, utan att visa något motstånd mot ryttarens inverkan."
Nosen något framför lodplan. Läs det igen. Och igen. Det är svårt att rida en häst dit! Det är mycket enklare att få in nosen bakom lod, och det gäller ekipage i alla discipliner och på alla nivåer. Men det är fel, fast belönas ändå som rätt i dressyr från Lätt C till Grand Prix? Hur ska vi då komma ifrån problemet?
Jag postade bilden nedan på Instagram för ungefär en månad sedan. Jag tvekade, för jag tycker att det ser illa ut.

Men så såg jag träningsbilder på ett ekipage som rider medelsvår dressyr, bilder från ett pass för tränare som själv rider på hög nivå. Varenda, jag menar verkligen varenda, bild så är den hästens nos en bra bit mer bakom lod än min 4-åring som är lite spänd på sin första p&j. Missförstå mig inte, jag försöker absolut inte framhäva mig själv utan visa ett exempel. Hur kan det ha blivit så normaliserat med den felaktiga placeringen av nosen av en renommerad tränare inte reagerar, att en ryttare stolt visar upp bilderna på sociala medier, att domare accepterar det som korrekt? Jag förstår det inte!



Två bilder från samma tillfälle som den första. Avspänd och eftergiven med nosen framme.





Henriksdal 170820

Haha, tänk att 4-åringen som gjorde sin andra start skulle vara modigare än 9-åringen som tävlat massor av gånger. Tacksamt ändå.
Corle var alltså på samma tävlingsplats som lillebror fast dagen efter och med ett par decimeter högre hinder. Hörnan som jag trodde skulle ställa till det för Kotten, men som han inte brydde sig om, var en dödsfälla i Corles ögon. Dagen till ära hade de dessutom hissat en flagga där som snärtade i vinden. Jag kom inte ens dit innan start.
 
Banan gick bra, han kändes fin, glad och lydig. Och lite livrädd. Hinder 7 hoppades mot den snärtande reklamhörnan och han frös lite i luften där vilket resulterarde i ett bakbensfel. Shit happens.
Nästa tävling blir en fälttävlan v. 35, sedan har jag inte planerat längre. 
 
 




Time flies

Nu närmar sig slutet på en intensiv vecka, den avslutas i samma takt med en tripp till Göteborg imorgon för att se den individuella finalen. Jag har tagit ett stort men väl genomtänkt beslut i dagarna, ett beslut som innebär en stor förändring och en viss osäkerhet. Jag är dock övertygad om att det är rätt beslut och kommer leda till något bättre i slutändan.
 
Bland utkasten ligger ett inlägg om Corles start i söndags. Det kommer... senare. Idag var det dags att dra på sig de vita brallorna igen och åka på Kottens tredje start. Han sa åtti-schmåtti och nollade enkelt debuten i 90. Nu vågar jag nog tro lite mer på att poletten trillat ner! Även idag var det en "svår" och tittig tävlingsplats men det verkar faktiskt inte bekomma honom särskilt. Han var mer distraherad av medhjälparna på framhoppningen än reklambanderollerna kring banan. Han blandar sprången lite ännu, men jag får bara större och större framtidshopp ♥
 
 




Superkotten

Idag har vi varit iväg på Kottens andra tävling. Jag sammanfattar det med att poletten halkat ner en rejäl bit sedan fårra gången, och då var den här tävlingsplatsen betydligt mer utmanande! Det började otroligt dåligt med att man på väg till framridningen passerar intill några hagar, och hästarna i dessa hagar tyckte att det var lattjolajbankul med besök. Jag var väl inte lika road... Kotten var ganska lugn tills hästarna framför oss började fara omkring, då blev han en halvmeter lång och dansade fram i full fnork. Toppen.
Framridningen var inne i ett litet ridhus med ett hinder mitt i och en öppen dörr mitt på långsidan som skapade en stor och mycket läskig ljus fläck som några hästar gjorde sitt bästa för att slippa passera. Det var 10-15 hästar inne i det lilla ridhuset och fullkomligt kaos. Jag höll mig i skritt för det var ärligt talat en utmaning bara att byta varv utan att krocka.
Framhoppningen var ute på en dressyrbana med ridning i ett varv och skritt på spåret. Eller skritt lite var man kände för det. Här tyckte man att det var lämpligt med 10 hästar inne samtidigt. Jag som i stort sett alltid rider själv var otroligt imponerad över att Kotten inte bara lät bli att säga Sayonara och dra därifrån utan dessutom var rätt så fin. Jag blev stressad av det.
Banan var ordentligt tittig med bilar i två hörn, banderoller, blommor, infångarstöd och plank. De hade två hästar väntande inne på banan, det tycker jag är toppen i bebisklasserna! Vi hann gå runt och kika på det mesta. Han var helt klart mer spänd än på framhoppningen och jag gjorde mig mentalt förberedd på att inte komma fram till hinder 2.
 
Men det gjorde vi! Jag fick en otroligt lättad känsla när jag styrde mot första hindret och kände att han sög tag i det så som han gör hemma. Att hindret attraherar istället för repellerar som det var på förra tävlingen. Visst var han ändå lite spänd och tittig, men betydligt mer ridbar och framför allt ville han till hindren!
I svängen till hinder 6 vände vi från grinden, han stod emot och vi tappade galoppen. Till nästa tävling vet jag att jag måste rida på mer just förbi grinden även om han känns fin, inte så mycket mer att säga om det. Jag vågar inte tro att poletten har trillat ner hela vägen ännu, men vi är en god bit på väg! ♥
 
 
Med facit i hand är jag glad att jag inte visste hur tittigt och stökigt det skulle vara eller att klasserna låg tvärt om så att jag hade varit där med Corle först, för då hade jag nog inte åkt dit med Kotten utan trott att det skulle bli för mycket för honom. Han är ju så grön ännu, men det tar sig!




Nu är hon här

Efter långt och noga övervägande (på sisådär 2 år) lyckades jag välja ut en ny hjälm, och nu har Miss Shield flyttat hem till mig. Vi hälsar henne välkommen och hoppas att hon ska trivas!
 
 




Debutant-debuten

I söndags red vi alltså vår första fälttävlan, ganska exakt 6 år efter att jag tävlade fälttävlan senast. Då på Corles mamma, en aning modigare än sina söner. Eller, det krävs väl egentligen mer mod för att göra saker man är rädd för än om man inte är rädd, så orädd är kanske en bättre beskrivning än modig?
 
Dagen började bra med en mjuk och ganska avspänd häst på framridningen. Tyvärr händer det något när vi kommit in på banan, jag tror att han fick tungan över bettet för han blev plötsligt superkänslig och krullade ihop sig. Även om jag tog så mjukt jag kunde slog han med huvudet i protest, därför vågade jag inte trycka på honom utan mer eller mindre hela programmet tassade vi mest omkring. Han gapade och grejade, vid något tillfälle skymtade jag tungan långt utanför munnen. Så himla synd när jag hade så fin känsla på framridningen :-( Det har aldrig hänt tidigare, om det nu ens var tungan över bettet som orsakade det. Procenten blev följdaktligen blygsamma 61,75 och vi tog 57,4 straff med oss till hoppningen.
 
 
Banhoppningen borde vara a piece of cake, enda problemet skulle väl vara att han klev istället för hoppade och fick med sig någon bom på grund av det. Jag red därför medvetet i ett ganska lågt tempo för att han inte skulle bli för slarvig. Det funkade bra och vi nollade med en fin och enkel känsla, jag red på bra distanser och han lyssnade fint. Jag lärde mig dock att jag inte kan ha donut under GPA-hjälmen när jag hoppar, då åker den nämligen ner över ögonen. Men vem behöver se något? Rid på känsla! 
 
Sedan blev det avskrittning runt terrängbanan, Corle smakade på alla hinder.
 
Sedan blev det några timmars chillaxande. Vi gick på fruktlösa kissrundor och skvätte vatten på hästskötaren. Corle tycker det är toppen att stå i släpet och har inget alls emot att vänta. Hade han bara kunnat klämma ur sig lite kiss också någon gång på hela dagen så hade jag varit nöjd.
 
Sedan var det så dags för terrängen. En utmaning med en häst som är rädd för, pja, allt. Allt utom hinder, hinder är ju inte farliga, de ska man bara hoppa över. Således är inte heller terränghinder farliga (när man väl förstått att de ÄR hinder), men runt terränghinder finns det väldigt mycket natur. Natur är oidefinierat och farligt. Det absolut läskigaste av allt på hela banan var utan tvekan alla små vita plaststolar med människor (?) i som satt utspridda på lömska ställen i naturen längs banan. Allra läskigast var de vid hinder fem. De skrämde hästen innan oss så pass att den gick från andraplats efter dressyr och hoppning till utesluten. De hade kört halv 4 från Borås-trakten och hoppade alltså bara fyra hinder i terrängen. Fy vad jag kände med dem! Hinder fem stod så att man red längs kanten av ett fält och liksom vände in och skar av hörnet på fältet för att hoppa hindret. Om man fortsate rakt fram istället så red man över funktionärerna. Har man då en häst som är lite skeptiskt lagd, till exempel Corle, så blir det liksom tvärstopp i maskineriet när hästen får syn på funktionärerna som då sitter rakt framför näsan och hästarna uppfattade nog att man skulle rida fram till dem, inte vända av mot hindret. Detta gjorde att vi fick en väldigt krokig väg fram till femman och inte direkt hoppade mitt på hindret. Det var ärligt talat nog inte förrän 2-3 språng ifrån som Corle uppfattade att vi skulle hoppa och inte springa fram till de blodtörstiga männsikorna (?) i vita plaststolar. Jag fick jobba för att hålla galoppen och hitta något som liknade en distans, kan jag säga! Han blev lite extra vaksam efteråt men det fanns aldrig någon tvekan på hindren. Med tre hinder kvar pustade jag ut lite och kände mig helt säker på att vi inte bara skulle överleva utan också ta oss runt banan utan ett enda stopp, vilket vi också gjorde. Vi hade naturligtvis ca 200 000 tidsfel, eller närmare bestämt 19,6 straff. Jag hade tippat på 20 så man får väl säga att det ändå gick enligt plan. Det blev bara trav upp ur vattnet, men vi tog det lugnt och försiktigt i banhoppningstempo som vi är trygga med.
 
Totalt slutade vi på 77 straff och i nedre delarna av resultatlistan. Nu väntade jag mig absolut ingen placering utan målet för dagen var att 1: överleva och 2: ta oss runt terrängen, förhoppningsvis med en glad och positiv häst. Han gick i mål i terrängen med andan i behåll cch knappt svettig med ett nöjt uttryck. Så pass nöjt att jag på något sätt lät mig övertalas till att göra en ny tävling om ett par veckor... Tills dess ska vi öva på att bli snabbare! :-)
 




This is my care face

Testade något nytt idag, när vi ändå håller på liksom, nämligen att rida på repgrimma. Passade på just idag då Corle ändå bara skulle jogga efter helgens tävling. Poängen är att jag ska utveckla kommunikationen med sitsen och därigenom kunna rida mindre med handen. Corle är inte superimponerad av bett generellt (han ser ärligt talat inte superimponerad ut av repgrimman heller) så jag tror att det är en god idé. Ridmässigt var det ingen större skillnad mot att rida honom på långa tyglar, jag kommer testa några gånger till men känslan är att jag inte kommer få ut speciellt mycket av det träningsmässigt eller vad jag ska kalla det. Han tycker det är toppen att ridas utan kontakt och tuffar på lite på bogarna och med halsen rakt, ingen hållbar arbetsform direkt. Sen kanske det vägs upp av att jag kan komma till en annan ridning som han trivs bättre med. Den som lever får se! 😊





Smart grej

Flughuva med grip i nacken, hur smart?! Just denna är från Glen Gordon och har nyss kommit in hos Marietorp Ridsport. Fler sådana tack!
 
 




Ordningen återställd

Även om det är JÄTTEKUL att vara iväg på tävling så är det oerhört skönt när allt är avputsat och tillbaka  på rätt ställe i sadelkammaren. Mer om tävlingen kommer, jag är supernöjd och jätteglad över att vi var felfria på hinder 😍






Förberedelser

Imorgon blir det äventyr! Min lilla fega snigel ska, håll i er nu, starta sin första fälttävlan! Det är 6 år sedan jag red fälttävlan själv senast, då på hans mamma ❤️ Det är lite jobbigt att inte kunna förlita sig på de vanliga rutinerna för varken packning eller upplägg av dagen, jag får tänka efter några varv extra. Ett nytt medical card är utskrivet, jag har visserligen kvar det gamla men namn och nummer är ändrade sedan dess.

Det som oroar mig mest inför imorgon är faktiskt om jag kan få lille häst att kissa under dagen... Han kissar helst bara i sin box så det kan bli ett problem. Är han kissig blir han seg och tryckig. Många promenader i högt gräs är planerat! 😁





Just nu

Cappuccino och banbyggnad 👌





Stark och lydig

Något jag verligen älskar är att trimma. Finslipa, utveckla, stärka, i oändlighet. Få hästarna starkare och lydigare, kunna rida med mindre och mindre hjälper. Mitt utbildningsmål är att vem som helst ska kunna sitta upp och rida mina hästar, att det inte ska vara några konstigheter. Sen vill jag också rida på ett sätt som jag alltid kan stå för, alltså att jag aldrig ska tänka "hoppas ingen ser mig nu". Bara mjukt och lätt och trevligt :-)
 
Förra sommaren fick jag chansen att testa den här skönheten. Det var fantastisk! Och det gav så himla mycket som jag kunnat ta med mig till Corle också, jag fick en känsla att leta efter. Så oerhört lätt och mjuk, men samtidigt massor av power. Mäktigt.
 
 




Roligheter // Dagstorp Hunting

Det började som en dröm, och lite av en sorg. Jag läste att Dagstorp skulle arrangera en hunting på 70- och 90-höjd och min första reaktion var "Ååååååååååh... jag vill!". Men Corv är livrädd för natur. Sawanna hade ÄLSKAT det och så började jag sakna henne (hon är förresten dräktig med Dragon Welt som idag går final i unghäst-VM). Men så mindes jag att jag hade en innestående tjänst hos en duktig fälttävlansryttare, så vi bokade in en träning. Det gick faktiskt bättre än förväntat, även om det var lite panik i början. Förstår han bara att han ska hoppa är det ingen fara, för hinder är ju inte farliga. Synd bara att det skulle vara så väldigt mycket natur, träd, gräs, stockar, stenar och prydnadskaniner runt omkring dem. Vi åkte därifrån med stärkt självförtroende och anmälde oss till 90-klassen. Jag tänkte att om vi börjar lite tryggt på banan med målade bommar så kanske han inte märker när vi hoppar ut i terrängen utan bara hoppar på av bara farten. Så blev det inte. Han märkte det, som synes på filmen ;-)
Hur som helst, trots travhoppning och klassens förmodigen högsta adrenalinhalt lyckades lille Corv knipa en placering..! ♥




Tävlingsdebut för Il Kotteloni

Jag tänker inte låtsas om att det är 100 år sedan jag skrev sist. För er som inte följer mig på andra håll bröt jag handleden i maj och den är fortfarande ganska kass, därför har det stått stilla ett tag men nu är vi på g igen!
Dagen jag väntat på i 5 år: Kottens tävlingsdebut! Det gick bra och dåligt, kan man väl säga. Bra för att han hoppade alla hindren och inte hade panik över andra hästar, tält, människor eller annat. Dåligt för att han blev så spänd och introvert, att jag försov mig så att vi inte riktigt hann rida fram så länge som jag ville och för att dragkedjan på min ena stövel gick sönder.
Han har alltid behövt ett par gånger på sig för att slappna av och är lite ängsligt lagd, så jag är inte så brydd över stoppen. Hemma tar han skänkeln alldeles utmärkt bra, men det kommer nog ta ett gäng tävlingar innan det fungerar på tävling också. Och det är över ett år kvar till breeders ;-) Självklart är det alltid roligast med en nolla i resultatlistan, men man kan också göra en dålig 0-felsrunda och en hyffsad 23-felsrunda.
 
Insåg att jag laddat upp fel film, här är inte ettan med. Vi stannade och tittade på den en gång.
 
Jämför med den här filmen från en träning 2 veckor tidigare:
 
Han kommer bli så sjukt ridbar med mer styrka och utbildning, det är en sak som är säker! Han har väldigt lätt för sig och hamnar så naturligt i uppförsbacke och är väldigt uppmärksam på hjälperna. Planen framöver är att fortsätta åka iväg och bortaträna, både tävling och träning. Han fick en veckas vila efter tävlingen och har nyss kommit igång igen. Nästa start blir om 2 veckor :-)




Nytändning

Long time, no see.

Det har hänt mycket och ingenting sedan sist. I korta drag så har Corle gjort en bra start på säsongen med 100% felfria rundor och placeringar, Kotten hann bara precis komma igång efter vårens vila innan jag trillade av och bröt handleden. Själva avsittningen var tämligen odramatisk men tyvärr landade jag lite i ett staket och slog av armen mot en ribba. Shit happens. Det känns bara lite nesligt att ha åkt av med buller och bång så många gånger utan att bryta något och så tappar jag balansen när hästen bara svänger efter ett hinder och smäller av armen.
Resultatet blev gips och ridförbud i 6 veckor, av en slump sammanföll att jag äntligen fick rida igen med att min ridbana blev klar. Y-A-Y!! 😍
Eller okej, jag erkänner. Jag red (åkte häst) lite en dag för tidigt för att jag bara inte kunde låta bli.
Att inte få rida eller kunna göra något vettigt har varit rätt så frustrerande. Jag har fortfarande ont och ganska begränsad rörlighet men det går åt rätt håll. Corle har hållits igång hjälpligt av sin extramatte och snälla kompisar. Kotten har löshoppats och gått promenader och därmed halkat efter sina jämnåriga en bit. Nu har jag ju en långsiktig plan med honom så det kommer hinna ordna upp sig, men visst blir jag lite avundsjuk på mina kompisar med 4-åringar som kommit mycket längre och framför allt för att de ens kan rida. Nu kliar det verkligen i fingrarna!


Corle var och testade internationella banan i Falsterbo förra helgen. Den fick godkänt. 😉





Vi är på gång!

Erkänn att du började nynna! ;-)
 
 
Nu (förra veckan) har vi äntligen klarat av årets första hoppträning! El Corvo var amazeballs och vi fick jättefint beröm för jobbet vi gjort nu under uppbyggnaden, samtidigt puttade H ut oss från den där bekväma zoonen där allt fungerar för att komma vidare. Corle kändes sjukt fräsch och glad, jag var döremot lite ringrostig när det kom till banhoppningen. Nu har vi visst hoppat en del "riktiga" hinder själva, men den mesta vardagsträningen innehåller mycket cavaletti och småhinder och jag tycker det är svårt att ställa om avståndsbedömningen till större hinder då och vill gärna ligga lite nära, naturligtvis i kombination med lite undertempo. Det var ingen katastrof på något sätt, men det kändes lite.
Det fanns en tanke om att åka på p&j i Flyinge imorgon, men sist jag var där fick Corle panik av alla som for omkring i Craafordhallen så jag har velat lite. När jag såg att avgiften var 280 kr per start blev det lätt att välja... Nu kikar jag lite på att åka till Hagahill på torsdag istället, eller kanske träning med Kotten. Vi får se! Jag har i alla fall anmält Corle till årets första start, det ser jag fram emot :-)
 
 




Vacay

Eftersom matte legat och latat sig i solen förra veckan har hästarna haft vikarie. Skönt, tyckte de. Med vikarier kan man ju göra lite som man vill. Matte tyckte inte det var skönt och längtade mest hem till sina skyddslingar. Jag har noll förståelse för hästägare (ryttare) som far omkring jorden över, jag vill bara vara hemma och träna! Nu börjar våren närma sig, dagens snö till trots, och så även årets första start. Jag har bestämt var och när men inte höjd, det beror lite på hur mycket vi hinner hoppa och träna innan dess. Min tränare fick ett nytt omfattande uppdrag i november så det kommer inte vara några fasta träningar i vår. Synd för mig! Tiden får utvisa om det går att få till enskilda träningar med någon reda eller som jag får börja hos någon annan, trivs väldigt bra med min nuvarande tränare (duh, annars hade jag inte fortsatt i 5 år) och gillar hans system och syn på hästar. Kotten behöver träna på att gå i grupp så där är jag mer "tvingad" till att byta. Kommer testa en i närheten med mycket stor erfarenhet av unghästar som ordnar gruppträning från inhoppningsnivå och uppåt, tänker att jag åker dit första gången i mars någon gång.





Black & white

Kavaj och tävlingspiké från Spooks, handskar från Roeckl, schabrak och luva från Equestrian Stockholm, pannband från Otto Schumacher, benskydd från Veredus och boots från Eskadron. Allt finns hos Marietorp Ridsport och Spooks.
 
 




Liksidighet

Det är ganska intressant, jag ska inte säga alla men åtminstone majoriteten av oss ryttare är väldigt noga med att träna hästen liksidigt och varierat, uppmärksammar minsta avvikelse, åker till veterinären regelbundet nästan oavsett om det behövs eller inte, är noga med fodertider och näringsinnehåll. Men vi då? Vi håller alltid grepen åt samma håll, bär vattenhinken i samma hand, har vi ont någon stans kör vi på så länge det är uthärdligt, äter… sällan och när vi äter tar vi det som står närmst och går snabbast. Är det inte lite märkligt?
Just det här med (o)liksidigheten är något som verkligen kan bli ett problem i ridningen. Jag kan känna hur det drar lite snett när jag spänner magen, och det är precis samma känsla som när jag lyfter tungt med grepen, tex mockar eller halmar. Jag har alltså mockat mig sned. Eller snedare, mitt bäcken är snett sedan innan. Det borde jag också ta tag i någon gång. Jag tänker sean tidigare på att tex bära vattenhinkar med båda händerna och lite sådant, men nu försöker jag också hålla grepen åt andra hållet. Det är ungefär lika svårt som att skriva med fel hand…! Med den lilla skillnaden att resultatet av att skriva med fel hand sällan (aldrig?) blir att du får bajs i din stövel.
 
Ett litet collage of the mothership, Sawanna T ♥
 




Simplicity

En bom, ett kryss, en häst. Mer än så behövs inte för att fylla ett pass med nyttiga lydnads- och precisionsövningar. Dessutom går det snabbt att plocka fram! 😁

Mellan bommen och krysset är det 7 språng i banhoppningsgalopp och 8 språng i markarbetesgalopp. Följande övningar gjorde vi igår:


- Variera antalet galoppsprång (7-10), tempot på långsidan ska alltid vara detsamma, i mitt fall markarbetsgalopp, och förändringen ska vara så lätt att göra att man inte behöver göra den förrän på kortsidan men ändå kan behålla rytmen. Galoppsprången ska givetvis vara så jämna som möjligt.

- Trava över bommen och fatta galopp på rakt spår, utan att hästen far iväg eller går på sniskan.

- Galoppera över krysset och sakta av till trav innan bommen. Övergången ska vara så mjuk och rak som möjligt.

- Galoppera på en åtta över bommen med så få galoppsprång på volterna som möjligt utan att hästen blir het eller att bogar och bakdelar far omkring. Corle har som bekant lite svårt med bytena och kräver rätt mycket noggrannhet, dessutom är han lite svårsvängd på snäva spår. Igår red vi övningen på 8 språng på ett väldigt bra sätt! Målet är att kunna rida den på 6 språng om ett par månader.

Corle var väldigt glad över att få hoppa igen och började ladda redan i skritt när vi red i kryssets riktning, haha. ❤ Efteråt var han väldigt nöjd och glad!





Throwback Thursday

Idag är det 6 år sedan Corle sprang runt med sadel för första gången. En hel del har naturligtvis förändrats sedan dess, men han tycker fortfarande att det är lika läskigt att bli longerad.
 
 
Han har nog växt typ en decimeter på alla håll sedan den bilden togs..! På tal om att växa så är det något som Kotten ägnat sig åt i vinter så nu är ett nytt Rambo Supreme påväg hem till hans brevlåda. Farväl pengar. Täcken, särkskilt utetäcken, är så himla tråkig shopping. Men men, när rumpan sticker ut är det bara att plocka fram den stora plånboken och se glad ut. Försöka i alla fall.
 




Jag tackar i stort sett aldrig nej...

...till att rida andras hästar. Frågan dyker upp lite då och då, av olika anledningar, och mitt spontana svar är allt som oftast ja. Det är ju det absolut bästa sättet att bli bättre på: att få många timmar i sadeln på många olika hästar!

Igår testade jag en häst lite halvt spontant (direkt efter jobbet, i lånade grejer 😁) som lagt sig till med ovanan att tappa sin matte i samband med hoppning. Ni vet hur det är, vissa har problem med tappskor, andra har problem med tappmattar. Just igår visade hon inte upp några särskilda cirkuskonster trots att jag provocerade henne en del. Tvärt om fick jag en ganska trevlig känsla, hon vill och är ganska kapabel. Det saknas en del bitar i grunden och hon är inte alls framme för skänken, men det är nog det vanligaste problemet bland hobby hästar faktiskt. Jag vet inte om det blir något mer för min del med den här hästen, det är inte bestämt om hon ska behållas eller säljas. Ägaren har lite att fundera på! 😊